Häromdagen läste jag en klok och insiktsfull bloggpost hos Underbara Clara. Det handlade om att hon inte var rädd för misslyckas, utan för att lyckas och förändringen som krävs för att lyckas. Jag har funderat på det där, och det är ju så det är. Jag är likadan. Hennes ord stämmer precis. För om jag fortsätter som jag alltid gjort, och inte ändras och utvecklas är det en form av misslyckande. Då vet jag vad jag har, jag vet hur livet fungerar och vad jag förväntas göra och hur jag ska agera. Jag vet vem jag är. Men om man skulle vilja något annat med livet och sig själv?

Jag har nog alltid var lite rädd för förändringar, och att lyckas. Jag har varit ensamstående länge, rädd för att ge mig in på okänt kärleksvatten, stannat kvar på jobb som jag inte trivts på för länge för att det är en trygghet i att veta vad man ska göra på dagarna. Jag har flyttat sällan, för att det verkar så svårt att ta hand om något större och äga något själv. Jag har inte sett möjligheten att bli lycklig, det fantastiska i att få dela livet med någon. Jag har inte sett möjligheten att trivas på ett jobb och känna sig delaktig. Jag har inte förstått det härliga i att äga sin egen bostad och själv bestämma över sitt liv. Förrän nu. Nu när jag har tagit mig igenom alla punkterna och har lyckats förstår jag ju att det var något jag skulle ha gjort för länge sedan. Vågat se kärleken, våga byta jobb, vågat köpa bostad. Och så mycket andra små saker som jag heller inte vågat, för att det kan bli annorlunda, och bättre, än det jag har idag.

Jag har aldrig ens, fram till nu, funderat på familj. Snacka om att kunna misslyckas. Eller lyckas. Men ju mer jag tänker på det, desto mindre kan man misslyckas med familj. Varje familj är unik, det finns inget rätt eller fel. Har miljontals mammor klarat av att föda och uppfostra sina barn under sämre förhållanden än vad vi i Sverige har borde vi också kunna lyckas. Så länge barnet har det bra, och vi, då har man ju lyckats.

Det här resonemanget går tillbaka lite till något jag skrivit om innan, att det är mycket lättare att ångra det man inte gjorde, än det man gjorde. Jag tror aldrig jag skulle ångra att jag skaffade barn, men det är något man verkligen kan ångra att man inte gjorde i framtiden. Tyvärr blir det ju förr eller senare försent för en kvinna att bli gravid. Till slut går det inte längre. Det vore hemskt att stå där när man är 45-50 år och önska att det enda man hade gjort 10-20 år tidigare var att bilda familj.

Man blir arg, sur eller ledsen över något och det låter det hänga kvar, den lilla sprickan växer sig allt större under timmarna och dagarna som går. Till slut är det en början till en stor spricka, något som faktiskt kan vara början till slutet. Även om det gör ont och är jobbigt, är det då viktigt att prata om saken och förstå varandra. Vara ärliga och prata igenom allt och låta båda göra sina åsikter och känslor hörda. Efter det måste båda får smälta saken och fundera, sedan kan man förhoppningsvis gå vidare och hitta tillbaka till de rosa molnen och äkta kyssar.

Ibland måste det få vara lite skakigt och stormigt i ett förhållande, men jag tror att det är jätteviktigt att arbeta med att hitta tillbaka till varandra emellanåt, även om det inte har skakat och stormat. Ta en helg tillsammans, bara vi två, ät gott, gör saker för varandra, gå långpromenad, bada tillsammans, och lyssna på varandra. Visa ömhet. Hitta tillbaks till det som är vi. Det som definierar oss. Det kan ändras över tiden, men det måste alltid finnas i grunden.

Och det är så skönt och underbart när man hittar tillbaka, då blir allt bra.

En gång romantiker, alltid romantiker. Jag har sett många romantiska komedier i mina dagar, och faller som en sten för alla stora gester de kärlekskranka männen gör för att få uppmärksamhet. Och häromdagen trodde jag att det var min tur.

På mitt jobb sitter jag så att jag ser ut över parkeringen. Jag såg en liten lastbil svängda upp, och såg på sidan att det var från en av stadens blomsteraffärer. Blomsterbud tänkte jag genast. Till vem då? Såvitt jag visste var det ingen avtackning eller uppvaktning av någon.

Jag undrade nyfiket vem som skulle få blommor skickat till sig på jobbet. Lyckliga den. Var det kanske rentav jag? Åh, hoppas det är till mig tänkte jag, tänk om min sambo vill överraska mig något sådant. Men, de var såklart inte till mig. Lika fort som hoppet tänds kan det slockna.

Men en obotlig romantiker kommer jag alltid att vara och förblir så.

Vem blommorna var till? Det var första julgruppen med den klassiska jul-enen, från en nyöppnad restaurang i området som ville marknadsföra sitt julbord. Smart, och annorlunda.

I det perfekta livet, önskelivet, och det man visar upp på Facebook sitter jag i soffan under en filt med sambon med en kopp varm choklad och skorpor som jag bakade igår när vi var lediga och bara ägnade oss åt varandra. Vi har precis varit ute och gått en kvällspromenad. Vi har pratat av oss arbetsdagen och har haft ett intressant samtal om livets mening. Vi kysser varandra ömt och länge.

I verkligheten, det livet ingen får se, sitter jag i sängen med dörren stängd för att få det tyst. Jag var ute på promenad själv i mörkret och kylan medan sambon spelar tv-spel. Skorporna blev aldrig bakade. Vi gjorde inget ihop i helgen, levde bara jämsides. Idag har vi inte sagt så många ord till varandra. Vi har bara givit varandra pliktskyldiga pussar.

Jag vill se dig sova sött och tryggt i din säng, men inte vara vaken om nätterna och vänta hem dig.

Jag vill ta hand om dig och mysa med dig men inte byta lösbajsblöjor och torka kräks.

Jag vill känna din varma kropp emot min en tidig söndagsmorgon, men inte känna din feberheta panna en tisdagsnatt.

Jag vill höra dina första ord och dina kloka funderingar när du blir äldre, men vill inte vara med om när du skriker “jävla morsa!”.

Jag vill se dina första steg, men inte när du springer ut mitt i gatan i ren trots.

Jag vill hjälpa dig med dina läxor, men slippa trösta dig när du blir retad i skolan.

Jag vill se dig uppleva den första förälskelsen, men jag vill att du slipper den olyckliga kärleken.

Jag vill plåstra om och trösta, men inte för att andra har slagit dig.

Jag vill se dig bli en människa och vuxen person, men jag vill inte se dig ta dumma beslut.

Jag vill se dig leka och ha roligt, men inte vara med om att du trillar och slår dig illa.

Jag vill natta dig med en saga om hittepåfigurer från min egen barndom, men inte tvinga upp dig ur sängen en måndagsmorgon när du är fjorton.

Jag vill se all kärlek du får från mor- och farföräldrar, men inte den sorg du upplever när de inte längre finns.

Jag vill att vi ska kunna prata om allt, men jag vill inte känna mig obekväm när jobbiga frågor börjar komma.

Jag vill leka och stoja med dig, men inte känna värk och svaghet när jag inte orkar mer.

Jag vill känna den lycka två streck på pinnen innebär, men inte den sorg och frustration när det bara blir ett streck månad efter månad.

Jag vill gå med magen i vädret på stan, men inte må illa varje morgon och ha ont i ryggen.

Jag vill uppleva vår glädje över att du är på väg till oss, men inte känna den ångest och rädsla jag vet kan komma.

Jag vill känna att vi vill ha barn, inte den osäkerhet som jag känner nu.

Jag vill känna att vi vill samma sak båda två, inte att någon går miste om något eller offrar sig.

Jag sitter vaken klockan alldeles för tidigt en söndagsmorgon. Mörkret börjar övergå i grå toner ute, men än är för tidigt att göra något vettigt. Så jag googlar på ordet ensambarn och kommer till ett forum där det finns en tråd om myter om ensambarn och jag funderar vilka som stämmer in på mig. Eftersom jag inte har ett andra jag uppvuxet med syskon är det svårt att bedöma och bemöta alla punkter, jag kan ju bara utgå från vad jag vad jag tror och hur jag upplever mig, inte hur andra upplever mig.

Bortskämd
Jo, det är jag nog, och har varit, men det finns ju olika grader av det. Jag är mindre bortskämd än många syskon till exempel.

Egotrippad
I ärlighetens namn så är det nog mycket jag, mig, mitt, men står vi inte alla oss själva närmast?

Uppmärksamhetskrävande
I kärleksförhållande, definitivt. Jag vill vara sedd i mitt förhållande. Vem vill inte det? I andra sammanhang skiftar det, kan trivas bra som grå mus och bara lyssna också. Faktiskt så är jag nog en ganska bra lyssnare.

Samarbetsproblem
Nej, det kan jag inte riktigt hålla med om, det beror ju så mycket på gruppdynamiken hur lätt eller svårt ett samarbete kan bli. Ibland kan jag tycka att något blir bättre om jag själv gör det, men det handlar inte om att jag inte vill samarbeta, snarare om att det är fel person att samarbeta med. Jag samarbetar gärna med kunniga och kompetenta människor.

Kan inte kompromissa
Jo, det kan jag faktiskt, komprommissar ganska ofta till och med. Kanske har det med en annan myt som inte står här att göra: konflikträdsla. Jag är inte rädd för konflikter men tycker ibland att det inte är värt en konflikt utan kompromissar hellre.

Kan inte ta motgångar
Vadå “kan inte”, måste inte alla ta en motgång och tackla den på något vis? Men de menar väl “kan inte hantera en motgång bra”. Och jag försöker nog göra det bästa av det, inte gräva ner mig utan lära mig av den och gå vidare och göra bättre nästa gång.

Blir ensam när föräldrarna dör
Ja, det kommer jag att bli, och det skrämmer mig en del. Och jag kommer vara själv att ta hand om mina föräldrar när de blir gamla och dåliga och inte orkar.

Uppväxten blir inte lika rik som hos syskonbarn
Det kan man nog se på olika sätt. Visst, jag kanske har gått miste om mycket, jag har till exempel aldrig lärt mig ta hand om småsyskon, men å andra sidan har jag fått mycket uppmärksamhet och kunskap av mina föräldrar som jag kanske inte hade fått om jag haft fyra syskon. Men ärligt talat tror jag det är mer beroende på familj, föräldrar och barn hur “rik” ens uppväxt blir. Rik på vaddå förresten?

Ensamvarg och asocial
Jag är nog ganska mycket ensamvarg, har inte ett jättestort kontaktnät med vänner och bekanta, håller mig gärna i ganska små sällskap och har inga problem med att vara själv.

Kan inte relatera till andra människor
Jodå, det kan jag. Inte till alla, men det beror nog mer på i vilken livssituation man är i än om man har vuxit upp med syskon eller inte. Och jag har ju haft föräldrar samt mor- och farföräldrar, övriga släktingar och vänner att lära mig att relatera till.

Har elaka föräldrar som som prioriterar pengar, saker och resor framför kärlek.
Det var det dummaste jag hört! Det finns fler anledningar än att ha pengar som gör att man har ett barn. Varje familj är unik, och vi hade det inte bättre ställt än om jag hade haft ett syskon när jag växte upp. Inte heller var jag mer eller mindre älskad än om jag haft en syster eller bror.

De lär sig inte det sociala spelet
Jag vet att jag skrivit om det någon gång, att jag känt mig som ett ufo här på jorden ibland. Men, jag tror inte att det har att göra med att jag är endabarn, det är inget jag skyller det på. Vissa är mer sociala än andra bara.

Delar inte med sig av sina leksaker
Visst, det har inte varit något bråk hemma om leksaker, men jag har ju haft kompisar hemma som jag har tvingats dela leksaker med.

Tar inte hänsyn till andra
Fel igen! Jag vill påstå att jag tar mer hänsyn till andra än många storasystrar och småbröder.

Ser sig själv först, jämt
Det är något jag tror många gör i tonåren och unga vuxenåldern men som skiftar allt eftersom livet ändras.

Depeche Mode är definitivt inte mina favoriter, men just den här låten tycker jag är underbar.

Det är fruktansvärt tomt när sambon är bortrest. En kväll går bra, när man vet att han kommer hem lagom till man ska sova. Men när man vet att det inte kommer hem någon och smyger upp för trappan och tyst kryper ner i sängen, då är det tomt. Tyst och tomt och tråkigt. Ensamt, hopplöst och ledsamt. Det saknas en själ här hemma. Jag saknar dig älskling.

Jag har skrivit om det förr, hur det är att vara endabarn. Under min uppväxt har jag aldrig saknat syskon. Ni som har syskon kan ju förstå hur bra jag haft det. All uppmärksamhet, aldrig behövt bråka om något. Och till och med så var jag nog bortskämd.

När jag tänker på framtiden för vår familj och eventuella barn så tänker jag att om man kan få två så är det bra och optimalt. Jag vill att mina barn ska ha ett syskon. Inte så mycket för barndomsperioden, den klarar de nog galant oavsett om det är ett barn eller hel skolklass (men bevare mig väl, en hel skolklass vill jag inte ha). Nej, jag tänker mer för framtiden, för ungdomsåren och framför allt vuxenlivet.

Jag tänker på hur skönt det hade varit att ha en syster eller bror som varit med mig hela livet, som har sett allt det som är jag, som känner mig bättre än någon och någon som man kan prata med om vad som helst. Någon som man kan prata med när man inte kan eller vill prata med någon annan.

En storebrorsa som kunde visa sig lagom till rasterna i sjunde klass, en storasyrra som kunde ge kärleksråd när man var förälskad i fel person alla gånger i ungdomen. En lillebror som man kunde bygga lego med fastän man egentligen var för stor för det, eller en liten syster man kunde ta hand om och låtsas att man var mamma fastän man hade många år kvar tills det var aktuellt.

En storasyster som kunde berätta allt om hur det är att bli och vara gravid, föda barn och uppfostra dem. En storebror som man kunde hälsa på och låna barnen en lagom lång stund. En lillasyster man kunde ha på besök och umgås och snacka strunt och fnittra, eller yngre bror man kunde se växa upp och bli man och förhoppningsvis kunna ge några råd. Syskon man kunde prata med allt om. Om framtiden, livet innan och hur vi blev som vi blev.

Kan man köpa sig ett syskon på postorder? Ett vuxet syskon i lagom ålder som kanske också är endabarn, eller som bara vill ha ett syskon till? Man kanske kan matcha ihop extrasyskon precis som man kan matcha ihop par?

Visst händer det att man känner sig ensam även i ett förhållande. Konstigt nog är det inte de stunder man är själv hemma en dag eller kväll när ens partner är iväg på trevligheter. Det kan ju faktiskt till och med vara lite härligt att få ha hela huset eller lägenheten för sig själv, även om man inte gör något särskilt alls utan kanske bara flyter runt i smutsiga joggingbyxor och en sliten t-shirt med hål i.

Nej, de stunder man känner sig som mest ensam är de stunder man ligger själv i sängen om kvällarna och undrar varför han inte vill komma och lägga sig. Det är de stunderna när när orden blir osagda. Stunder när man inte vet exakt var man har den andra rent känslomässigt, stunder då man inte är osams, men man är heller inte sams. Det är de stunderna som är värst, när luften hänger tung av ovisshet och man inte vet åt vilket håll dagen eller kvällen är på väg. Blir det bråk och arga ord, eller blir det ömhet och snälla gester? Oftast fortsätter det osagda vara osagda och båda är lika ovissa om hur den andra egentligen känner och mår.

Så finns det stunder som överskrider det ensamma, ögonblick man inte vill ska ta slut, som man vill vara i för alltid. Stunder av ren och skär lycka, när molnen är rosa och fluffiga med både guld- och silverkant. När man känner hur rätt det är, hur underbart livet med honom är. När vi så samstämda som en person. Ögonblick jag ser på honom och vet att han älskar mig, när man ser kärleken, när han omfamnar mig eller bara snuddar vid min hand och hela jag blir varm och alldeles luddig i hjärtat.

Men de goda stunderna är längre och fler än de ensamma, och så länge de är det är det det som gör tvåsamheten värd. Det är det man lever för de där andra mörka tillfällena när alla framtidsfrågor hopar sig och en del verkar mörkt. Tyvärr glömmer man ofta av de fina och fantastiska momenten, utan minns bara det dåliga. För mig gäller det att fokusera på att minnas det bra, hänga kvar i de dagarna länge och försöka glömma bort de stunder som inte är bra. Det här är ett försök till det, att minnas just ett sådant där guldögonblick, som jag bara ville hänga kvar i för evigt och alltid.

Jag vill önska alla eventuella läsare en riktigt god jul!

Kommentera gärna så jag vet om det är någon som läser bloggen fortfarande.

Häromdagen läste jag en blogg jag trillat över. Jag vet vem personen är till namnet men har aldrig träffat henne i verkligheten, bara hört namnet nämnas i bekantskapskretsar. Hon skrev om sitt nya hus och livet med sin sambo. Jag läste och tittade på några bilder från inflyttningsfesten, men jag fick inte riktigt ihop det. Det var hela tiden mycket vi och någon kompis som hette Anna som hade fixat mycket till deras hem. På bilderna såg jag aldrig hennes sambo, det var bara tjejer med på bilderna.

Det var först efter en stund jag kom på det. Hon måste ju vara sambo med den här Anna, och Anders som jag läst om innan i bloggen måste vara en bror eller kompis eller något. När jag läste om de senaste inläggen igen blev allt kristallklart, det klart att de var sambos. För det kan ju två tjejer vara, absolut inget konstigt med det. Så roligt de måste ha i sitt nya hus!

Det som störde mig mest var att vi nog alla fortfarande är programmerade att tycka att ett samboförhållande skall vara mellan man och kvinna och att man nästan blir förvånad när det är två kvinnor eller män som lever tillsammans.

P.S Namnen ovan är påhittade.

Det är fars dag idag. Överallt i husen firas fäder för fulla muggar. Jag sitter ensam hemma i soffan och har dåligt samvete. Inte för att jag inte firat far; nej, han har fått både bok, middag och kaka till kaffet. Men “svärfar” däremot, han fick ingen uppvaktning av mig. Inte för att jag inte tycker om honom, för det gör jag. Men jag orkade bara inte följa med till sambons föräldrar. Jag vet egentligen inte varför, men är så trött och oinspirerad, har ingen glöd.

Just nu ångrar jag att jag inte följde med, känner mig skyldig som inte tog mig i kragen och följde med. För att göra dem glada. Och min sambo. Han som får stå ut med så mycket olika beteenden hos mig.

Jag trodde det skulle vara skönt att vara ensam för ett litet tag, men det är ingen trevlig ensamhet, bara skuldkänslor. Jag funderar på hur jag kan gottgöra min älskade, han satt ju snällt kvar och väntade när mina föräldrar var på besök, trots att han nog kände sig stressad för att han kände sig tvungen att hinna med ett besök hos sina föräldrar.

Jag känner mig som en dålig sambo, dotter, svärdotter och medmänniska när jag gör sådana här saker, när jag bara blir en sån som inte vill och inte tycker något är bra.

Mer vacker läsning från Abbes pappa: I vått och torrt.
Jag som inte ens har barn förstår hur fantastiskt det här måste kännas.

Man vill så mycket, men vågar så litet. Vem har inte drömt om ett liv med drömmannen, ett eget företag, långresa eller bara en utflykt till en lokal sevärdhet? Hela tiden längtar vi efter något annat men når aldrig dit eftersom vi är så rädda och känner en trygghet i det vi har även om vi är missnöjda med situationen. När chansen finns tar vi den inte för att vi är så bekväma, men framför allt osäkra och rädda. Vi vet inte längre om vi vill ha det som står för dörren. “Är det inte bättre så som det är idag, tänk om det blir helt tokigt och sämre än innan?”

Men vore det så farligt då, om det bleve lite annorlunda? För om vi inte vågar kommer det att gräma oss lång tid framöver. “Varför chansade jag inte, tänk om det hade blivit så bra som jag hade hoppats?” Jag vet inte hur många gånger jag har ångrat att jag inte vågade när jag ville så mycket, att jag inte tog chansen. Många svordomar, sömnlösa kvällar och stunder av frustration och hopplöshet har jag genomlevt för att jag har velat så mycket men vågat så litet.

Nu har jag börjat våga lite mer, och jag förstår inte varför jag inte har gjort allt det här innan? Livet kan ju faktiskt vara roligt att leva och bjuder på massor av spännande erfarenheter. Så, du, börja våga det du vill! Du kommer kanske gå på några nitlotter men du vinner betydligt oftare och växer som människa och du kommer att ha så roligt under tiden. Och du, du kommer aldrig mer ångra något du inte gjorde.

Abbes pappa skriver så vackert om när han gifte sig med Abbes mamma. Det är ljuv läsning, nästan som om man vore där. Det är ju precis så man föreställer sig kärleken och den stora dagen, och så man själv vill ha det en dag.

Som jag har väntat.

Väntar inte längre. Vi fann varandra.

Jag hittade ett utkast här i bloggen som skulle handla om varför livet aldrig kan bli som i de romantiska komedierna. Jag har alltid tittat på många romantiska filmer och fantiserat om att man skulle ha det lika bra. Richard Gere skulle komma och bära ut mig från jobbet, Colin Firth och Hugh Grant skulle bråka om mig eller så skulle en filmstjärna komma in på mitt jobb och så skulle vi bli kära. Nu har det hänt otroligt mycket sedan den tanken skrevs ner. Jag tycker fortfarande om romantiska komedier, det kan ingen ta ifrån mig, det är lätt underhållning och man kan fly verkligheten för en stund. Men jag ville ju kanske egentligen aldrig vara mitt i en romantisk komedi, jag ville bara ha slutet: “och så levde de lyckliga resten av livet”. Mitt liv kantas tack och lov inte av nygamla kärlekar som ska gifta sig, blixtförälskelser under för korta möten eller kärlek med förhinder på jobbet. Men jag är lycklig! (Och lite förundrad, ganska hoppfull och emellanåt väldigt förvirrad.) Och just nu känns mitt liv som slutet på en romantisk komedi: de kära tu fick varandra. Och jag hoppas verkligen att vi lever lyckliga resten av våra liv.

Jag är ju fortfarande ensambarn, det går inte att ändra på, men ett mycket mindre ensamt ensambarn. Och hur det än är kommer jag nog alltid att vara lite ensam, min ensamhet och mitt ensambarnskap kommer jag alltid att bära med mig, men jag har hittat någon som jag älskar och någon som älskar mig. Kan livet vara så mycket bättre? Mannen jag drömt om visade sig finnas! Han ser kanske inte ut som jag hade trott att han skulle göra eller är som jag har förväntat mig (men vad snygg han är och rätt mycket stämmer in på hur han är också mot vad jag hade trott och hoppats på). Hur som helst är han helt fantastisk, och jag undrar varför jag inte såg det tidigare. Han är precis så snäll, snygg, rolig, trygg, påhittig, bra på alla sätt och vis och fantastiskt underbar som man kan drömma om och jag är så glad att vi får vara en del av varandras liv.

Enligt min mening är ensamhet något som alltför sällan tas upp i media. Det pratas för lite och skrivs för få ord om ensamhet och ensamma människor. På något sätt verkar det vara ett förbjudet ämne att ta upp. Är det för att det berör för mycket, för att alla någon gång känner sig ensamma men inte vill erkänna det?

Men igår, på P3, sändes ett program om singelskap, ensamhet och självförverkligande i Hallå P3. 30-dagars-länk finns här: http://www.sr.se/webbradio/?Type=broadcast&Id=1759002&isBlock=1

Jag lyssnade inte på hela, men det var många intressanta tankar från radiolyssnarna, en del tyckte jag var mycket kloka, annat höll jag inte med om. Men det är ju så att på lika många sätt man kan känna sig ensam, på lika många sätt kan man tycka om ensamhet, kärlek och vänskap. Och det här med ensamhet är ju oerhört personligt och alla känner sig ensamma på sitt sätt i olika situationer.

Stockholm är tydligen världens singeltätaste (och ensammaste?) stad, om man skall tro statistiken från programledaren eftersom där finns flest ensamhushåll. Men i mina ögon är inte de som bor i ensamhushåll per automatik singlar. Och bara för vi bor ensamma, och är singlar, gör det oss till ensamma? För vissa är det säkert så, för andra är det kanske tvärtom.

Men det där med frågan om vi är ensammast eller mest självförverkligade förstår jag inte. Visst kan man förverkliga sig själv i ett förhållande? Och att vi skulle ha för stora krav på våra blivande pojk- och flickvänner, det håller jag inte heller med om.

(Det här inlägget har legat opublicerat väldigt länge, varför vet jag inte riktigt för jag tycker det är ett bra inlägg och väldigt mycket jag. Jag publicerar det nu, för att få kronologi och för att jag tror att det kommer behöva läsas av mig i framtiden. Och den här bloggen är mer min än er även om ni är välkomna att läsa och än mer välkomna att kommentera. Jag kan inte lova att jag kommer skriva särskilt frekvent här framöver men just nu vill jag ha det här sagt, även om det är gamla tankar.)

Jag har varit ensam alldeles för länge. Om jag någon gång skulle få chans på något annat än ensamhet skulle allt bara bli jobbigt.

Jag tror jag alltid att jag skall förstöra det. När det finns minsta tillstymmelse till vänskap, kärlek och närhet blir jag så jävla rädd att sabba allt. Och då blir allt konstigt. Jag blir för ivrig, jag vill att allt skall hända på en gång, så att det inte rycks ifrån mig innan jag har hunnit med att uppleva allt. Känslorna stormar och tankarna snurrar. Jag säger saker jag inte menar och visar känslor precis tvärtemot de jag känner. Munnen och kroppen lyder inte, hjärnan hinner inte med. Först när jag har sagt något hör jag hur dumt det låter, och jag känner kinderna blossa fastän det är det minsta jag vill.

Det finns stunder när jag tror att allt hopp är ute, ensamheten är jag personifierad. Det känns som om ensamheten är något jag får lära mig att leva med. Men så ibland, några enstaka gånger, får jag se små glimtar av hur livet skulle kunna vara och jag vägrar att tro att jag inte skulle vara värd samma som alla andra: vänskap, gemenskap, kärlek och samhörighet. Jag vill inte tro att jag skall vara ensam hela livet. Jag vill inte ge upp drömmen och tankarna på ett liv med mindre ensamhet.

För mig är allt annat än ensamhet okänd mark, jag trevar mig fram i ett gråsuddigt mörker och har ingen aning om hur jag ska bete mig och hitta rätt ord och handlingar. Jag känner mig emellanåt som en rymdvarelse när det gäller det sociala spelet. Jag missar undertoner och gester, kan inte läsa mellan raderna, det är som om jag har landat i ett helt nytt land med annan kultur och nytt språk. Jag begriper helt enkelt inte allt. Jag vet inte hur man skall vårda vänskap och kärlek, jag tror aldrig att jag har lärt mig det. Jag vet inte hur det fungerar, jag har bara sett det på håll. Men jag hoppas att du kan lära mig och att vi kan lära känna varandra. För jag vill ju inte vara det här ensambarnet hela livet. Jag vill ha det bra, vara lycklig i alla fall stundtals och känna gemenskap, vänskap och kärlek.

Men snälla du, ha tålamod. Att jag inte hör av mig beror inte på att jag inte vill, jag vet bara inte vad jag skall säga. Och du, låt mig säga saker fastän du tar illa upp. Skaka av dig de hårda orden och ogenomtänkta kommentarerna. Bry dig inte om min flackande blick som söker sig bort från dina ögon. Egentligen menar jag inget av det, jag vill inget hellre än att vara dig nära. Det är ju dig jag vill lära känna, jag vet bara inte hur. Så du, titta lite djupare, strunta i den svamliga och virriga ytan, för därunder någonstans finns jag, jag som har gått och väntat på det här så länge. Jag som inte kan tro att ensamheten kanske någon gång kan bytas ut mot någon annan känsla. Jag som redan innan något har börjat mår dåligt för att jag är rädd att vi aldrig kommer att lära känna varandra, jag som redan räknar med att bli sårad och har tagit ut allt i förskott.

Jag drömmer önskedrömmar istället för att leva i verkligheten för att jag är rädd att verkligheten aldrig kan bli så bra som mina drömmar. Men snälla du, motbevisa mig. Ge inte upp, kämpa på, visa mig hur jag ska vara. Lär mig hur vi ska umgås, visa mig hur man gör. Jag blir så lätt osäker, det är inte alls så jag vill vara. Jag vill vara den där självsäkra tjejen som finner mig i alla situationer och vet hur jag ska göra. Men nu är det inte så, allt som oftast har jag ingen aning om vad jag ska ta mig till. Så du, ha tålamod. Jag vill gärna tro att jag är värd det.

Julledigheten är snart slut. Jag sitter och äter det sista av all choklad, knäck, skumtomtar och clementiner och konstaterar att det snart har gått ett år igen. Jag sammanfattar året som snart är slut med en lista som far runt i bloggosfären, för dagen lånad från Bondhustrun.

1.Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja, flera saker faktiskt. Och det är jag glad över. Väldigt glad. Jag har fått se mer av livet det här året.

2.Höll du några av dina nyårslöften?
Kan inte minnas att jag gav några, och om jag gjorde det har jag säkert inte lyckats hålla dem.

3.Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov

5.Vilka länder besökte du?
Sverige. Bara.

6. Är det något du saknar år 2008 som du vill ha år 2009?
Mindre ensamhet, mer lugn och välbehag.

7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?
Några stycken, ett alldeles särskilt

8. Vad var din största framgång 2008?
Att jag vid åtminstone två tillfällen gjorde saker jag egentligen var rädd för. Vilken tur!

9. Största misstaget?
Många små misstag

Jag tror att jag ska låta ensambloggen gå i ide ett tag framöver. Just nu är det mycket annat som upptar min tid. Jag har inte tid eller energi att skriva så mycket som jag vill och jag behöver fokusera mina tankar på annat än ensamheten. Jag kommer säkert komma tillbaka. Om det blir imorgon eller om ett år vet jag inte, men jag hoppas att du återvänder hit emellanåt och kollar läget.

God jul och gott nytt år önskar jag alla er därute!

Lina svarar på julfrågor, jag är ju inte sämre jag.

1. Blossa eller någon annan glögg?
Märket spelar faktiskt inte så stor roll. Provar gärna olika sorter, men bara traditionella smaker.

2. Hackade eller hela nötter?
Hela.

3. Adventsljusstake eller stjärna i fönstret?
Beror på hur de ser ut, men stjärnor är fint.

4. Grön eller vit mossa?
Vit, fast grönt kan vara fint också.

5. Riktig gran eller plast?
Riktig, plast är inte ett alternativ.

6. Lussekatter med eller utan saffran?
Med såklart.

7. Lussekatter med eller utan russin?
Med, men de är egentligen inte så goda.

8. Julen vill jag läsa om i…
… snor Linas svar och säger böcker, tidningar och på internet.

9. Julgröten äter jag helst med…
…sked

10. Köttbullar eller prinskorv?
Måste man välja? Köttbullar i så fall.

11. Vitt eller rött när jag dekorerar?
Både och.

Hemsam efterlyser mig i en kommentar och undrar hur jag har det. Jodå, alldeles som vanligt, tackar som frågar. Adventspyntet är framme, och första ljuset är tänt. Jag tror det är viktigt att göra det mysigt och fint för sig själv även om man inte har någon att dela med. Man måste se till att göra det bästa av sin ensamhet, annars blir den så påtaglig. Alla har olika sätt att göra det på, en del struntar helt i helger och firande, men för mig funkar inte det. Jag vill ha ett, i alla fall lite, normalt liv och leva som alla andra oensamma.

Hemsam tipsar om julmarknader i helgen, för att känna sig mindre ensam. Det är en mycket bra idé, det gäller ju att sysselsätta sig även om man är ensam. Men det är lätt att tänka att man inte vill gå på sådana saker, just för att man är ensam, det är sådana saker man typiskt gör tillsammans med en partner, kompis eller familjen.

Hon(?) har rätt i att man kan känna sig mindre ensam, man kan känna som man är en del av något. Men, för det finns ett men, jag kan lika gärna känna mig ännu mer ensam på sådana ställen där det är mycket folk. Då blir det på något sätt som om jag är den enda ensamma i folksamlingen. (Jag vet att jag förmodligen inte är ensam om att vara ensam, men ibland känns det så.) Jag kan känna mig väldigt ensam och övergiven när jag ser lyckliga familjer, nykära par och glada kompisar överallt, det blir nästan lite för mycket intryck och man blir matad med tvåsamhetsbilder.

Jag har noll och ingen inspiration att skriva djupa och kloka ord och tankar just nu, så jag snor en lista istället.

VEM
Vem är i rummet med dig? Ingen. Sade jag att jag kallar mig Ensambarn?
Vem fick du senaste sms av? Mamma. Hon tycker det är kallt.
Vem tänker du på nu? Du saknade.
Vem pratade du senast i telefon med? L, om något jobbrelaterat.
Vems hus var du senast i? L, fast inte samma som ovan.
Vem önskar du var med dig nu? Du saknade.
Vem är din favoritsläkting? Pappa.

VAR
Var är din mobiltelefon? Det undrar jag också, troligen kvar på jobbet.
Var handlar du mest? Den närmsta mataffären.
Var fick du tag på tröjan du har på dig? Jag har två tröjor, båda bastoppar som jag inte kommer ihåg var jag har köpt. H&M kanske?
Var åkte du senast bil? I stan.

VAD
Vad åt du senast? Godis, dumt nog.
Vad drack du senast? Vatten. I alla fall lite nyttigare.
Vad är det för färg på dina byxor? Blåa, mörka jeans.
Vad är den närmaste saken som är blå? Jeansen.
Vad har du på fötterna? Sockar, och en filt.
Vad är din favoritfärg? Svart, det är en ensam färg.
Vilken film såg du senast? Da Vinci-koden på teve igår.
Vad hör du just nu? Reklam som går på teven.

HAR DU NÅGONSIN
Sovit i någon annans säng? Ja, fast det är länge sedan nu.
Hånglat på en bio? Nej, tyvärr inte.
Hånglat i skogen? Nej, men det verkar mysigt. Sade jag att jag kallar mig Ensambarn?
Tyckt att din kusin är het? Nej, inte ens jag är så desperat.
Sovit naken? Ja, det händer.
Kört över hastighetsgränsen? Ja, fast aldrig blivit upptäckt.
Målat om ditt rum? Nej, inte jag personligen.
Dansat framför en spegel? Inte som jag kan komma ihåg, men troligen.
Fått hicka? Ja, ganska ofta.
Dumpat någon? Ja, men bara innan det hann bli något. Och nu står jag här ensam.
Stulit pengar från en kompis? Så gör man inte mot vänner.
Hoppat i en bil med folk du just har träffat? Nej, men det kanske är ett bra sätt att bli mindre ensam? Eller mer?
Varit i slagsmål? Nej.
Smugit ur ditt hus? Nej, men in någon gång.
Haft känslor för någon som inte känt desamma? Mhmhm, det är väl därför jag är ensam hela tiden.
Hånglat med en främling? Nej. Börjar ni hajja att jag är ensam?
Älskar eller saknar någon nu? Ja, både och.

Jag läser på bloggar om mammor (och pappor för den delen också) som skriver om sina liv med män (och kvinnor) och barn. Ibland är de ledsna och irriterade, de klagar kanske på att barnen varit bråkiga eller att sambon jobbar för lite eller mycket, att de själva inte hinner med. Men för det mesta är de glada och lyckliga. De skriver om framsteg som barnen gör, de första orden och stegen. De skriver om alla fantastiska ord och handlingar barnen utför på dagarna. Och jag, som aldrig riktigt har funderat kring det där med barn, känner en längtan efter det de har. Jag vet fortfarande inte om jag vill ha barn, men jag börjar förstå vad som är så fantastiskt.

Jag tänker på alla de saker jag inte gjorde och de ord jag inte sade, alla de upplevelser, resor, relationer och annat trevligt jag aldrig har upplevt. Olika saker höll mig tillbaka, mest min egen rädsla. Fester, fikastunder och massa andra roliga saker jag gick miste om för att jag var osäker, för att jag inte hade någon aning. Jag visste inte hur jag skulle vara, vem jag skulle vara. Många gånger har jag låtit bli att ta chansen bara för att jag var rädd att framstå som misslyckad och patetisk. Jag minns blickar som bekräftade vad jag misstänkte, men ändå vågade jag inte lita på mig själv. Jag blev så osäker att jag nästan sprang därifrån, högröd i ansiktet. Jag visste inte hur jag skulle bete mer, jag kunde inte de sociala reglerna.

Jag är fortfarande osäker och vilsen, men lite smått trött på att alltid vara ensam. Jag ser ju vad alla andra har. Så numera försöker jag tvinga mig att göra de där sakerna och säga de där orden, allt för att jag inte skall ångra att jag inte gjorde det när tillfälle gavs. För det är lättare att ångra något man gjorde än något man inte gjorde. Allt för många gånger har jag gått och undrat vad som kunde ha hänt om jag bara sagt ja, hängt på eller svarat annorlunda. Jag är trött på det nu. Nu vill jag ha ett riktigt liv.

Ni har läst om det tidigare, jag vill bli mer aktiv. Nästa delmål i projektet är på gång. Jag har i dagarna anmält mig till en kurs i ett helt nytt ämne. Den börjar inte än på ett tag och jag vet egentligen inte om det är något för mig, men prova kan man ju alltid göra. Tycker jag inte om det så har jag i alla fall uteslutit en sak som jag inte behöver testa någon mer gång.

Det ska bli lite spännande, jag hoppas att det inte är alltför mycket arbete, jag känner inte att jag vill lägga jättemycket tid på det. Men jag känner mig stolt över mig själv, för att jag vågar prova lite nya saker. Visserligen får jag tvinga mig till det, men jag behöver det. Jag behöver se något annat än mina fyra väggar här hemma. Inte kan man gå hemma hela tiden, då slutar man ju förstå hur världen runt en fungerar.

Förhoppningsvis tycker jag det är kul, och lär mig en hel massa på det. Kanske kan det vara vägen till ett nytt kapitel i mitt liv, kanske kommer jag på vad jag vill bli när jag blir stor. Kanske blir det bara roligt och kanske träffar jag nya vänner?

I brist på annat, en gammal lista. Svara på frågorna med ett ord! (Fast jag tillåter även prepositioner för att få riktiga svar.)

1. Var är din mobiltelefon?
På bänken

2. Var är din (o-)äkta hälft?
I drömmarna

3. Ditt hår?
Bångstyrigt

4. Din mamma?
Mån

5. Din pappa?
Snäll

6. Det bästa du vet?
Tillfredskänsla

7. Din dröm/dina drömmar inatt?
Bortglömda

8. Din dröm/ditt mål?
Lycka

9. Rummet du är i?
Mörkt

10. Din hobby?
Oviss

11. Din skräck?
Ensamhet

12. Var vill du vara om 6 år?
Hemma

13. Var var du igår kväll?
Borta

14. Vad du inte är?
Lik

15. En sak du önskar dig?
Kärlek

16. Var du växte upp?
Bortundan

19. Det sista du gjorde?
Skrev

20. Dina kläder?
Otrendiga

21. Din TV?
Liten

22. Ditt/dina husdjur?
Inga

23. Din dator/dina datorer?
Pc

24. Ditt humör?
Svängande

25. Saknar någon?
Ja

26. Din bil?
Gul

27. Något du inte har på dig?
Skor

28. Favoritaffär?
Närbutiken

29. Din sommar?
Snabb

30. Älskar någon?
Ja

31. Favoritfärg?
Vit

32. När skrattade du senast?
På rasten

33. När grät du senast?
Häromdagen

Jag skulle skriva något om att ensamheten inte är så tokig ibland, hur den till och med kan vara skön. För ibland är det ju så, det är gott att vara ensam med sina tankar, skönt att inte behöva tänka på hur man uppför sig och vad man säger utan bara vara för sig själv.

Men så såg jag ett par igår, de hade nog precis hittat varandra, för det strålade kring dem och ögonen lyste av ömhet. Och då försvann den där känslan av att ensamheten är skön. För plötsligt såg jag allt framför mig. Den första kyssen, händer som trevar efter varandra och varma ömma omfamningar. Och inte för en sekund kände jag att ensamheten kunde vara ok. Just då ville jag ha precis allt det de hade, till och med den lätta ångesten jag ofta får innan man är säker på sin sak. Just då var min ensamhet det värsta jag kunde tänka mig.

Och en regnig söndagförmiddag gör inte ensamheten lättare. Det är ju en sån här dag man ska ligga tätt ihop i soffan, hans armar runt mig. Vi skulle titta på någon film, men ingen skulle egentligen lägga märke till vad som hände. Vi skulle ha fullt upp med att bara vara i närheten av varandra, höra den andres andetag och känna varandras puls medan regnet slog mot fönstret. Så bra skulle man kunna ha det. Om man inte vore ensam.

Jag har precis suttit på IM och communitys och chattat med ytligt bekanta och gamla vänner jag glidit ifrån och inte har hört av på många år. Ibland får jag sådana perioder, det blir plötsligt viktigt att höra av mig till mina vänner och bekanta. Det är inte alltid jag har något nytt att säga, men det är som om jag behöver veta att de minns mig.

Jag har märkt att det ofta är i perioder när livet inte alltid är skimrande höstfärgat med guldkant. På något sätt blir det viktigt för mig att de ser mig och vet att jag finns, det är som om jag måste bevisa för mig själv att jag fortfarande har ett någorlunda normalt liv med i alla fall nästan-vänner och att jag fortfarande existerar.

Kan man skriva sitt liv på sex ord? På livshistorier.blogspot.com är vi många som i alla fall gör ett försök. Mina ord är några som har följt mig livet igenom, än så länge.

Längtar, hoppas och väntar. På dig.

Och kampen den fortsätter, jag försöker aktivera mig och hitta på nya saker. Jag ska jäklar i min låda göra något och inte bara sitta hemma och uggla. Jag bestämde mig under sommaren, det måste ske en förändring. Så, jag har efter lite om och men börjat att träna. Mest för att jag behöver det. Semestern och hösten gav lite fler extrakilon än önskvärt och ryggen är lite mer krökt än för några år sedan. Och jag märker faktiskt att träningen gör skillnad. Inte så mycket viktmässigt än, men kroppen känns lite trevligare på något sätt, inte så stel och oregerlig. Ibland kommer vi nästan överens.

Jag tränar mest för hälsans skull förstås, men jag tänkte också att det kunde vara en bra plats att träffa potentiella pojkvänner på. Folk i alla åldrar, former och färger tränar ju. Eller borde i alla fall. Och då borde det ju finnas någon för mig där också. Eller hur? Visst kan man tänka så? Men hittills har jag inte fått något napp. Mest har det varit grånade herrar med rejäl mage och oförskämt pigga tanter samt en hop med små smala solbrända tonårstjejer. De har säkert samma tanke som jag (tonårstjejerna alltså), visa upp sig för presumtivt pojkvänsmaterial. Men med en skillnad. De kommer hårt sminkade med tajta toppar som visar magen och byxor som på något sätt är pösiga men ändå sexiga. Inte konstigt att jag inte får någon uppmärksamhet…

Jag går till gymmet för att bli piggare och friskare, må bättre och orka mer. Vem orkar bry sig om hur man ser ut då? Herregud, man ska ju bara svettas. Ska man behöva bekymra sig om hur tröjan sitter, hålla in magen piffa håret? Nä, det orkar jag inte, drömmannen får jag nog hitta någon annanstans. Och på vägen kommer jag bli grymt vältränad och snygg!