Man vill så mycket, men vågar så litet. Vem har inte drömt om ett liv med drömmannen, ett eget företag, långresa eller bara en utflykt till en lokal sevärdhet? Hela tiden längtar vi efter något annat men når aldrig dit eftersom vi är så rädda och känner en trygghet i det vi har även om vi är missnöjda med situationen. När chansen finns tar vi den inte för att vi är så bekväma, men framför allt osäkra och rädda. Vi vet inte längre om vi vill ha det som står för dörren. “Är det inte bättre så som det är idag, tänk om det blir helt tokigt och sämre än innan?”

Men vore det så farligt då, om det bleve lite annorlunda? För om vi inte vågar kommer det att gräma oss lång tid framöver. “Varför chansade jag inte, tänk om det hade blivit så bra som jag hade hoppats?” Jag vet inte hur många gånger jag har ångrat att jag inte vågade när jag ville så mycket, att jag inte tog chansen. Många svordomar, sömnlösa kvällar och stunder av frustration och hopplöshet har jag genomlevt för att jag har velat så mycket men vågat så litet.

Nu har jag börjat våga lite mer, och jag förstår inte varför jag inte har gjort allt det här innan? Livet kan ju faktiskt vara roligt att leva och bjuder på massor av spännande erfarenheter. Så, du, börja våga det du vill! Du kommer kanske gå på några nitlotter men du vinner betydligt oftare och växer som människa och du kommer att ha så roligt under tiden. Och du, du kommer aldrig mer ångra något du inte gjorde.

Abbes pappa skriver så vackert om när han gifte sig med Abbes mamma. Det är ljuv läsning, nästan som om man vore där. Det är ju precis så man föreställer sig kärleken och den stora dagen, och så man själv vill ha det en dag.

Som jag har väntat.

Väntar inte längre. Vi fann varandra.

Jag hittade ett utkast här i bloggen som skulle handla om varför livet aldrig kan bli som i de romantiska komedierna. Jag har alltid tittat på många romantiska filmer och fantiserat om att man skulle ha det lika bra. Richard Gere skulle komma och bära ut mig från jobbet, Colin Firth och Hugh Grant skulle bråka om mig eller så skulle en filmstjärna komma in på mitt jobb och så skulle vi bli kära. Nu har det hänt otroligt mycket sedan den tanken skrevs ner. Jag tycker fortfarande om romantiska komedier, det kan ingen ta ifrån mig, det är lätt underhållning och man kan fly verkligheten för en stund. Men jag ville ju kanske egentligen aldrig vara mitt i en romantisk komedi, jag ville bara ha slutet: “och så levde de lyckliga resten av livet”. Mitt liv kantas tack och lov inte av nygamla kärlekar som ska gifta sig, blixtförälskelser under för korta möten eller kärlek med förhinder på jobbet. Men jag är lycklig! (Och lite förundrad, ganska hoppfull och emellanåt väldigt förvirrad.) Och just nu känns mitt liv som slutet på en romantisk komedi: de kära tu fick varandra. Och jag hoppas verkligen att vi lever lyckliga resten av våra liv.

Jag är ju fortfarande ensambarn, det går inte att ändra på, men ett mycket mindre ensamt ensambarn. Och hur det än är kommer jag nog alltid att vara lite ensam, min ensamhet och mitt ensambarnskap kommer jag alltid att bära med mig, men jag har hittat någon som jag älskar och någon som älskar mig. Kan livet vara så mycket bättre? Mannen jag drömt om visade sig finnas! Han ser kanske inte ut som jag hade trott att han skulle göra eller är som jag har förväntat mig (men vad snygg han är och rätt mycket stämmer in på hur han är också mot vad jag hade trott och hoppats på). Hur som helst är han helt fantastisk, och jag undrar varför jag inte såg det tidigare. Han är precis så snäll, snygg, rolig, trygg, påhittig, bra på alla sätt och vis och fantastiskt underbar som man kan drömma om och jag är så glad att vi får vara en del av varandras liv.

Enligt min mening är ensamhet något som alltför sällan tas upp i media. Det pratas för lite och skrivs för få ord om ensamhet och ensamma människor. På något sätt verkar det vara ett förbjudet ämne att ta upp. Är det för att det berör för mycket, för att alla någon gång känner sig ensamma men inte vill erkänna det?

Men igår, på P3, sändes ett program om singelskap, ensamhet och självförverkligande i Hallå P3. 30-dagars-länk finns här: http://www.sr.se/webbradio/?Type=broadcast&Id=1759002&isBlock=1

Jag lyssnade inte på hela, men det var många intressanta tankar från radiolyssnarna, en del tyckte jag var mycket kloka, annat höll jag inte med om. Men det är ju så att på lika många sätt man kan känna sig ensam, på lika många sätt kan man tycka om ensamhet, kärlek och vänskap. Och det här med ensamhet är ju oerhört personligt och alla känner sig ensamma på sitt sätt i olika situationer.

Stockholm är tydligen världens singeltätaste (och ensammaste?) stad, om man skall tro statistiken från programledaren eftersom där finns flest ensamhushåll. Men i mina ögon är inte de som bor i ensamhushåll per automatik singlar. Och bara för vi bor ensamma, och är singlar, gör det oss till ensamma? För vissa är det säkert så, för andra är det kanske tvärtom.

Men det där med frågan om vi är ensammast eller mest självförverkligade förstår jag inte. Visst kan man förverkliga sig själv i ett förhållande? Och att vi skulle ha för stora krav på våra blivande pojk- och flickvänner, det håller jag inte heller med om.

(Det här inlägget har legat opublicerat väldigt länge, varför vet jag inte riktigt för jag tycker det är ett bra inlägg och väldigt mycket jag. Jag publicerar det nu, för att få kronologi och för att jag tror att det kommer behöva läsas av mig i framtiden. Och den här bloggen är mer min än er även om ni är välkomna att läsa och än mer välkomna att kommentera. Jag kan inte lova att jag kommer skriva särskilt frekvent här framöver men just nu vill jag ha det här sagt, även om det är gamla tankar.)

Jag har varit ensam alldeles för länge. Om jag någon gång skulle få chans på något annat än ensamhet skulle allt bara bli jobbigt.

Jag tror jag alltid att jag skall förstöra det. När det finns minsta tillstymmelse till vänskap, kärlek och närhet blir jag så jävla rädd att sabba allt. Och då blir allt konstigt. Jag blir för ivrig, jag vill att allt skall hända på en gång, så att det inte rycks ifrån mig innan jag har hunnit med att uppleva allt. Känslorna stormar och tankarna snurrar. Jag säger saker jag inte menar och visar känslor precis tvärtemot de jag känner. Munnen och kroppen lyder inte, hjärnan hinner inte med. Först när jag har sagt något hör jag hur dumt det låter, och jag känner kinderna blossa fastän det är det minsta jag vill.

Det finns stunder när jag tror att allt hopp är ute, ensamheten är jag personifierad. Det känns som om ensamheten är något jag får lära mig att leva med. Men så ibland, några enstaka gånger, får jag se små glimtar av hur livet skulle kunna vara och jag vägrar att tro att jag inte skulle vara värd samma som alla andra: vänskap, gemenskap, kärlek och samhörighet. Jag vill inte tro att jag skall vara ensam hela livet. Jag vill inte ge upp drömmen och tankarna på ett liv med mindre ensamhet.

För mig är allt annat än ensamhet okänd mark, jag trevar mig fram i ett gråsuddigt mörker och har ingen aning om hur jag ska bete mig och hitta rätt ord och handlingar. Jag känner mig emellanåt som en rymdvarelse när det gäller det sociala spelet. Jag missar undertoner och gester, kan inte läsa mellan raderna, det är som om jag har landat i ett helt nytt land med annan kultur och nytt språk. Jag begriper helt enkelt inte allt. Jag vet inte hur man skall vårda vänskap och kärlek, jag tror aldrig att jag har lärt mig det. Jag vet inte hur det fungerar, jag har bara sett det på håll. Men jag hoppas att du kan lära mig och att vi kan lära känna varandra. För jag vill ju inte vara det här ensambarnet hela livet. Jag vill ha det bra, vara lycklig i alla fall stundtals och känna gemenskap, vänskap och kärlek.

Men snälla du, ha tålamod. Att jag inte hör av mig beror inte på att jag inte vill, jag vet bara inte vad jag skall säga. Och du, låt mig säga saker fastän du tar illa upp. Skaka av dig de hårda orden och ogenomtänkta kommentarerna. Bry dig inte om min flackande blick som söker sig bort från dina ögon. Egentligen menar jag inget av det, jag vill inget hellre än att vara dig nära. Det är ju dig jag vill lära känna, jag vet bara inte hur. Så du, titta lite djupare, strunta i den svamliga och virriga ytan, för därunder någonstans finns jag, jag som har gått och väntat på det här så länge. Jag som inte kan tro att ensamheten kanske någon gång kan bytas ut mot någon annan känsla. Jag som redan innan något har börjat mår dåligt för att jag är rädd att vi aldrig kommer att lära känna varandra, jag som redan räknar med att bli sårad och har tagit ut allt i förskott.

Jag drömmer önskedrömmar istället för att leva i verkligheten för att jag är rädd att verkligheten aldrig kan bli så bra som mina drömmar. Men snälla du, motbevisa mig. Ge inte upp, kämpa på, visa mig hur jag ska vara. Lär mig hur vi ska umgås, visa mig hur man gör. Jag blir så lätt osäker, det är inte alls så jag vill vara. Jag vill vara den där självsäkra tjejen som finner mig i alla situationer och vet hur jag ska göra. Men nu är det inte så, allt som oftast har jag ingen aning om vad jag ska ta mig till. Så du, ha tålamod. Jag vill gärna tro att jag är värd det.

Julledigheten är snart slut. Jag sitter och äter det sista av all choklad, knäck, skumtomtar och clementiner och konstaterar att det snart har gått ett år igen. Jag sammanfattar året som snart är slut med en lista som far runt i bloggosfären, för dagen lånad från Bondhustrun.

1.Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja, flera saker faktiskt. Och det är jag glad över. Väldigt glad. Jag har fått se mer av livet det här året.

2.Höll du några av dina nyårslöften?
Kan inte minnas att jag gav några, och om jag gjorde det har jag säkert inte lyckats hålla dem.

3.Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov

5.Vilka länder besökte du?
Sverige. Bara.

6. Är det något du saknar år 2008 som du vill ha år 2009?
Mindre ensamhet, mer lugn och välbehag.

7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?
Några stycken, ett alldeles särskilt

8. Vad var din största framgång 2008?
Att jag vid åtminstone två tillfällen gjorde saker jag egentligen var rädd för. Vilken tur!

9. Största misstaget?
Många små misstag

Jag tror att jag ska låta ensambloggen gå i ide ett tag framöver. Just nu är det mycket annat som upptar min tid. Jag har inte tid eller energi att skriva så mycket som jag vill och jag behöver fokusera mina tankar på annat än ensamheten. Jag kommer säkert komma tillbaka. Om det blir imorgon eller om ett år vet jag inte, men jag hoppas att du återvänder hit emellanåt och kollar läget.

God jul och gott nytt år önskar jag alla er därute!

Lina svarar på julfrågor, jag är ju inte sämre jag.

1. Blossa eller någon annan glögg?
Märket spelar faktiskt inte så stor roll. Provar gärna olika sorter, men bara traditionella smaker.

2. Hackade eller hela nötter?
Hela.

3. Adventsljusstake eller stjärna i fönstret?
Beror på hur de ser ut, men stjärnor är fint.

4. Grön eller vit mossa?
Vit, fast grönt kan vara fint också.

5. Riktig gran eller plast?
Riktig, plast är inte ett alternativ.

6. Lussekatter med eller utan saffran?
Med såklart.

7. Lussekatter med eller utan russin?
Med, men de är egentligen inte så goda.

8. Julen vill jag läsa om i…
… snor Linas svar och säger böcker, tidningar och på internet.

9. Julgröten äter jag helst med…
…sked

10. Köttbullar eller prinskorv?
Måste man välja? Köttbullar i så fall.

11. Vitt eller rött när jag dekorerar?
Både och.

Hemsam efterlyser mig i en kommentar och undrar hur jag har det. Jodå, alldeles som vanligt, tackar som frågar. Adventspyntet är framme, och första ljuset är tänt. Jag tror det är viktigt att göra det mysigt och fint för sig själv även om man inte har någon att dela med. Man måste se till att göra det bästa av sin ensamhet, annars blir den så påtaglig. Alla har olika sätt att göra det på, en del struntar helt i helger och firande, men för mig funkar inte det. Jag vill ha ett, i alla fall lite, normalt liv och leva som alla andra oensamma.

Hemsam tipsar om julmarknader i helgen, för att känna sig mindre ensam. Det är en mycket bra idé, det gäller ju att sysselsätta sig även om man är ensam. Men det är lätt att tänka att man inte vill gå på sådana saker, just för att man är ensam, det är sådana saker man typiskt gör tillsammans med en partner, kompis eller familjen.

Hon(?) har rätt i att man kan känna sig mindre ensam, man kan känna som man är en del av något. Men, för det finns ett men, jag kan lika gärna känna mig ännu mer ensam på sådana ställen där det är mycket folk. Då blir det på något sätt som om jag är den enda ensamma i folksamlingen. (Jag vet att jag förmodligen inte är ensam om att vara ensam, men ibland känns det så.) Jag kan känna mig väldigt ensam och övergiven när jag ser lyckliga familjer, nykära par och glada kompisar överallt, det blir nästan lite för mycket intryck och man blir matad med tvåsamhetsbilder.

Jag har noll och ingen inspiration att skriva djupa och kloka ord och tankar just nu, så jag snor en lista istället.

VEM
Vem är i rummet med dig? Ingen. Sade jag att jag kallar mig Ensambarn?
Vem fick du senaste sms av? Mamma. Hon tycker det är kallt.
Vem tänker du på nu? Du saknade.
Vem pratade du senast i telefon med? L, om något jobbrelaterat.
Vems hus var du senast i? L, fast inte samma som ovan.
Vem önskar du var med dig nu? Du saknade.
Vem är din favoritsläkting? Pappa.

VAR
Var är din mobiltelefon? Det undrar jag också, troligen kvar på jobbet.
Var handlar du mest? Den närmsta mataffären.
Var fick du tag på tröjan du har på dig? Jag har två tröjor, båda bastoppar som jag inte kommer ihåg var jag har köpt. H&M kanske?
Var åkte du senast bil? I stan.

VAD
Vad åt du senast? Godis, dumt nog.
Vad drack du senast? Vatten. I alla fall lite nyttigare.
Vad är det för färg på dina byxor? Blåa, mörka jeans.
Vad är den närmaste saken som är blå? Jeansen.
Vad har du på fötterna? Sockar, och en filt.
Vad är din favoritfärg? Svart, det är en ensam färg.
Vilken film såg du senast? Da Vinci-koden på teve igår.
Vad hör du just nu? Reklam som går på teven.

HAR DU NÅGONSIN
Sovit i någon annans säng? Ja, fast det är länge sedan nu.
Hånglat på en bio? Nej, tyvärr inte.
Hånglat i skogen? Nej, men det verkar mysigt. Sade jag att jag kallar mig Ensambarn?
Tyckt att din kusin är het? Nej, inte ens jag är så desperat.
Sovit naken? Ja, det händer.
Kört över hastighetsgränsen? Ja, fast aldrig blivit upptäckt.
Målat om ditt rum? Nej, inte jag personligen.
Dansat framför en spegel? Inte som jag kan komma ihåg, men troligen.
Fått hicka? Ja, ganska ofta.
Dumpat någon? Ja, men bara innan det hann bli något. Och nu står jag här ensam.
Stulit pengar från en kompis? Så gör man inte mot vänner.
Hoppat i en bil med folk du just har träffat? Nej, men det kanske är ett bra sätt att bli mindre ensam? Eller mer?
Varit i slagsmål? Nej.
Smugit ur ditt hus? Nej, men in någon gång.
Haft känslor för någon som inte känt desamma? Mhmhm, det är väl därför jag är ensam hela tiden.
Hånglat med en främling? Nej. Börjar ni hajja att jag är ensam?
Älskar eller saknar någon nu? Ja, både och.

Jag läser på bloggar om mammor (och pappor för den delen också) som skriver om sina liv med män (och kvinnor) och barn. Ibland är de ledsna och irriterade, de klagar kanske på att barnen varit bråkiga eller att sambon jobbar för lite eller mycket, att de själva inte hinner med. Men för det mesta är de glada och lyckliga. De skriver om framsteg som barnen gör, de första orden och stegen. De skriver om alla fantastiska ord och handlingar barnen utför på dagarna. Och jag, som aldrig riktigt har funderat kring det där med barn, känner en längtan efter det de har. Jag vet fortfarande inte om jag vill ha barn, men jag börjar förstå vad som är så fantastiskt.

Jag tänker på alla de saker jag inte gjorde och de ord jag inte sade, alla de upplevelser, resor, relationer och annat trevligt jag aldrig har upplevt. Olika saker höll mig tillbaka, mest min egen rädsla. Fester, fikastunder och massa andra roliga saker jag gick miste om för att jag var osäker, för att jag inte hade någon aning. Jag visste inte hur jag skulle vara, vem jag skulle vara. Många gånger har jag låtit bli att ta chansen bara för att jag var rädd att framstå som misslyckad och patetisk. Jag minns blickar som bekräftade vad jag misstänkte, men ändå vågade jag inte lita på mig själv. Jag blev så osäker att jag nästan sprang därifrån, högröd i ansiktet. Jag visste inte hur jag skulle bete mer, jag kunde inte de sociala reglerna.

Jag är fortfarande osäker och vilsen, men lite smått trött på att alltid vara ensam. Jag ser ju vad alla andra har. Så numera försöker jag tvinga mig att göra de där sakerna och säga de där orden, allt för att jag inte skall ångra att jag inte gjorde det när tillfälle gavs. För det är lättare att ångra något man gjorde än något man inte gjorde. Allt för många gånger har jag gått och undrat vad som kunde ha hänt om jag bara sagt ja, hängt på eller svarat annorlunda. Jag är trött på det nu. Nu vill jag ha ett riktigt liv.

Ni har läst om det tidigare, jag vill bli mer aktiv. Nästa delmål i projektet är på gång. Jag har i dagarna anmält mig till en kurs i ett helt nytt ämne. Den börjar inte än på ett tag och jag vet egentligen inte om det är något för mig, men prova kan man ju alltid göra. Tycker jag inte om det så har jag i alla fall uteslutit en sak som jag inte behöver testa någon mer gång.

Det ska bli lite spännande, jag hoppas att det inte är alltför mycket arbete, jag känner inte att jag vill lägga jättemycket tid på det. Men jag känner mig stolt över mig själv, för att jag vågar prova lite nya saker. Visserligen får jag tvinga mig till det, men jag behöver det. Jag behöver se något annat än mina fyra väggar här hemma. Inte kan man gå hemma hela tiden, då slutar man ju förstå hur världen runt en fungerar.

Förhoppningsvis tycker jag det är kul, och lär mig en hel massa på det. Kanske kan det vara vägen till ett nytt kapitel i mitt liv, kanske kommer jag på vad jag vill bli när jag blir stor. Kanske blir det bara roligt och kanske träffar jag nya vänner?

I brist på annat, en gammal lista. Svara på frågorna med ett ord! (Fast jag tillåter även prepositioner för att få riktiga svar.)

1. Var är din mobiltelefon?
På bänken

2. Var är din (o-)äkta hälft?
I drömmarna

3. Ditt hår?
Bångstyrigt

4. Din mamma?
Mån

5. Din pappa?
Snäll

6. Det bästa du vet?
Tillfredskänsla

7. Din dröm/dina drömmar inatt?
Bortglömda

8. Din dröm/ditt mål?
Lycka

9. Rummet du är i?
Mörkt

10. Din hobby?
Oviss

11. Din skräck?
Ensamhet

12. Var vill du vara om 6 år?
Hemma

13. Var var du igår kväll?
Borta

14. Vad du inte är?
Lik

15. En sak du önskar dig?
Kärlek

16. Var du växte upp?
Bortundan

19. Det sista du gjorde?
Skrev

20. Dina kläder?
Otrendiga

21. Din TV?
Liten

22. Ditt/dina husdjur?
Inga

23. Din dator/dina datorer?
Pc

24. Ditt humör?
Svängande

25. Saknar någon?
Ja

26. Din bil?
Gul

27. Något du inte har på dig?
Skor

28. Favoritaffär?
Närbutiken

29. Din sommar?
Snabb

30. Älskar någon?
Ja

31. Favoritfärg?
Vit

32. När skrattade du senast?
På rasten

33. När grät du senast?
Häromdagen

Jag skulle skriva något om att ensamheten inte är så tokig ibland, hur den till och med kan vara skön. För ibland är det ju så, det är gott att vara ensam med sina tankar, skönt att inte behöva tänka på hur man uppför sig och vad man säger utan bara vara för sig själv.

Men så såg jag ett par igår, de hade nog precis hittat varandra, för det strålade kring dem och ögonen lyste av ömhet. Och då försvann den där känslan av att ensamheten är skön. För plötsligt såg jag allt framför mig. Den första kyssen, händer som trevar efter varandra och varma ömma omfamningar. Och inte för en sekund kände jag att ensamheten kunde vara ok. Just då ville jag ha precis allt det de hade, till och med den lätta ångesten jag ofta får innan man är säker på sin sak. Just då var min ensamhet det värsta jag kunde tänka mig.

Och en regnig söndagförmiddag gör inte ensamheten lättare. Det är ju en sån här dag man ska ligga tätt ihop i soffan, hans armar runt mig. Vi skulle titta på någon film, men ingen skulle egentligen lägga märke till vad som hände. Vi skulle ha fullt upp med att bara vara i närheten av varandra, höra den andres andetag och känna varandras puls medan regnet slog mot fönstret. Så bra skulle man kunna ha det. Om man inte vore ensam.

Jag har precis suttit på IM och communitys och chattat med ytligt bekanta och gamla vänner jag glidit ifrån och inte har hört av på många år. Ibland får jag sådana perioder, det blir plötsligt viktigt att höra av mig till mina vänner och bekanta. Det är inte alltid jag har något nytt att säga, men det är som om jag behöver veta att de minns mig.

Jag har märkt att det ofta är i perioder när livet inte alltid är skimrande höstfärgat med guldkant. På något sätt blir det viktigt för mig att de ser mig och vet att jag finns, det är som om jag måste bevisa för mig själv att jag fortfarande har ett någorlunda normalt liv med i alla fall nästan-vänner och att jag fortfarande existerar.

Kan man skriva sitt liv på sex ord? På livshistorier.blogspot.com är vi många som i alla fall gör ett försök. Mina ord är några som har följt mig livet igenom, än så länge.

Längtar, hoppas och väntar. På dig.

Och kampen den fortsätter, jag försöker aktivera mig och hitta på nya saker. Jag ska jäklar i min låda göra något och inte bara sitta hemma och uggla. Jag bestämde mig under sommaren, det måste ske en förändring. Så, jag har efter lite om och men börjat att träna. Mest för att jag behöver det. Semestern och hösten gav lite fler extrakilon än önskvärt och ryggen är lite mer krökt än för några år sedan. Och jag märker faktiskt att träningen gör skillnad. Inte så mycket viktmässigt än, men kroppen känns lite trevligare på något sätt, inte så stel och oregerlig. Ibland kommer vi nästan överens.

Jag tränar mest för hälsans skull förstås, men jag tänkte också att det kunde vara en bra plats att träffa potentiella pojkvänner på. Folk i alla åldrar, former och färger tränar ju. Eller borde i alla fall. Och då borde det ju finnas någon för mig där också. Eller hur? Visst kan man tänka så? Men hittills har jag inte fått något napp. Mest har det varit grånade herrar med rejäl mage och oförskämt pigga tanter samt en hop med små smala solbrända tonårstjejer. De har säkert samma tanke som jag (tonårstjejerna alltså), visa upp sig för presumtivt pojkvänsmaterial. Men med en skillnad. De kommer hårt sminkade med tajta toppar som visar magen och byxor som på något sätt är pösiga men ändå sexiga. Inte konstigt att jag inte får någon uppmärksamhet…

Jag går till gymmet för att bli piggare och friskare, må bättre och orka mer. Vem orkar bry sig om hur man ser ut då? Herregud, man ska ju bara svettas. Ska man behöva bekymra sig om hur tröjan sitter, hålla in magen piffa håret? Nä, det orkar jag inte, drömmannen får jag nog hitta någon annanstans. Och på vägen kommer jag bli grymt vältränad och snygg!

Ibland är ensamheten värre än andra dagar. Det är jobbiga dagar. Dagar som fylls av uppgivenhet och hopplöshet blandat med tomhet och ensamhet.

Det är dagar när du inte borde eller skulle vara ensam som ensamheten kan kännas som värst. Dagar som var planerade, som hade innehåll och vänner. Då är det som om du har spetälska och alla undviker dig. Du står och tittar på världen en bit bortundan, bakom ett hörn. Du ser glimtar av normala och fantastiska liv.

Det är dagar när ensamheten helt plötsligt dyker på dig efter att ha varit social en stund som ensamheten kan kännas som värst. Du har för en gångs skull känt dig uppfylld av gemenskap och glädje. Du har varit en del av något, kanske meningsfullt eller kanske bara roligt. När du kommer hem till tystnaden och mörkret går du rakt in i tomheten, som är jobbig och… ja, tom helt enkelt.

Det är dagar när någon säger något som påminner dig om hur ensam du är som ensamheten kan kännas som värst. En avlägsen bekant säger eller gör något, tar vännerna för givet, som det är något alla har. Du skakas om och tänker att du ju inte har några vänner.

Sådana här dagar suger helt enkelt. Varken mer eller mindre. Ingen är värd att känna ensamhet, alla är värda att känna samhörighet och gemenskap. Sann vänskap är något alla borde få uppleva i alla åldrar.

Så var det dags för min sträcka i Blogstafetten. Jag fick en fråga av Sandra som jag själv har funderat på många gånger.

Vad tycker du är fördelarna respektive nackdelarna med att växa upp utan syskon?

Det är ett svårt ämne, jag kan ju bara utgå från mig själv och jag har inget att jämföra med. Att växa upp utan syskon har alltid varit naturligt för mig, och jag vet inte vad jag har missat eller inte. Jag är inte säker på att jag har några svar. Jag tror att jag de senaste åren har fokuserat lite för mycket på att jag är ensambarn och skyllt mycket av min ensamhet på det. Men jag är inte längre så säker på att min ensamhet har särskilt mycket att göra med att jag är ensambarn, jag tror att det ligger mer i personlighet och uppväxt än antalet syskon man har. Emellanåt känner jag mig socialt inkompetent och mest som ett ufo, men om det har att göra med att jag växt upp utan syskon vet jag inte, men kanske är det så att barn i flerbarnsfamiljer får mer övning på att vara sociala under sin uppväxt?

Vad är egentligen fördelarna med att växa upp som ensambarn? Jag skulle kunna säga att det är att jag alltid har haft mina föräldrars odelade uppmärksamhet, att jag alltid har fått vad jag har behövt och att mina föräldrar alltid har funnits där för mig. Och allt det där stämmer. Men jag tror inte för en sekund att barn med syskon har haft det på något annat sätt än just så också. Och jag är inte heller helt säker på att det alltid är bra fokus bara ligger på ett barn i familjen. Jag inbillar mig att det är lättare att bli självcentrerad då, man blir van att det alltid är jag, jag, jag som skall ha all uppmärksamhet. Om det har drabbat just mig vet jag inte.

Den största fördelen är att jag aldrig har behövt dela godispåsar eller glasspaket med någon annan. Totalt sett har jag förmodligen fått lika mycket eller lite som alla syskon, men jag har alltid sluppit att gnabbas om den sista godisbiten eller tjura över att jag fick en centimeter mindre dricka. En annan väldigt stor fördel är att jag och mina kompisar alltid har fått leka i fred när vi varit hemma hos mig. Det fanns aldrig någon som störde eller gnällde hos föräldrarn om att hon eller han inte fick vara med. Som ensambarn är det lätt att bli bortskämd, och det är jag säker på att jag har blivit emellanåt. Det finns såklart både för- och nackdelar med det. Jag tror inte att det är nyttigt att alltid få det man vill ha utan att arbeta lite för det, men ibland tror jag att barn mår bra av att bara få något för att de vill och att uppmärksamheten hos föräldrarna ligger bara på ett barn.

För mig personligen är det lättare att komma på nackdelar med att växa upp som ensambarn, och då främst de som påverkar mig som vuxen. När jag var liten hade jag aldrig några bekymmer med att vara ensamt barn i familjen. Jag funderade aldrig över det, det var ju vad jag var van vid. Jag kan heller inte komma ihåg att jag någonsin saknat ett syskon. Det gör jag idag.

För mig är det där den största nackdelen finns, att vuxenlivet blir ensamt utan syskon. Som sagt kände jag mig aldrig ensam under min barndom, och även om jag nog var ganska mycket ensam kändes det aldrig konstigt eller onaturligt. Idag kan jag sakna någon att dela min uppväxt och minnen med. Jag saknar någon som vet allt om mig och som man kan prata om vad som helst med. Jag vet att det inte alltid är så, men i min värld älskar alla syskon varandra oavsett vad som händer och finns alltid till hands. Jag har heller ingen att rådgöra med när det gäller familjeärenden och föräldrarna,. Jag kan bli rädd när jag tänker på vad som väntar i framtiden när mina föräldrar blir allt äldre.

Per definition blir ju en familj med ett barn liten. Ibland kan jag känna att just det är jobbigt, det åligger mig att föra släkten vidare. Jag är i och för sig säker på att mina föräldrar inte tänker på det viset utan vill att jag ska vara lycklig, oavsett om det blir barn eller inte, men ibland känns det tråkigt att jag kanske inte kommer att ge dem några barnbarn. Jag tänker också på att om jag någon gång får barn blir även det en liten familj. Mina barn kommer inte ha några kusiner på min sida, det är bara att hoppas på att jag inte träffar något ensambarn till karl…

Så, vilket är då bäst, att växa upp med eller utan syskon? Jag har ingen aning, jag kan som sagt inte göra någon jämförelse. Något jag dock är säker på är att jag under min uppväxt aldrig har haft ont av att vara ensamt barn i familjen.

Jag lämnar vidare bloggpinnen till Deercat och hennes bravader med följande ämne: Ett livsviktigt råd. Du skall ge en person du inte känner ett enda råd som hon eller han skall klara sig på i alla situationer genom hela livet.

Jag är vuxen nu och har väl varit så i många år vid det här laget, i alla fall juridiskt sett. Men det är sällan jag känner mig vuxen. Ofta slår tanken mig att jag inte har någon aning om vad jag håller på med, och hur blev jag såhär gammal? Jag kan inte låta bli att undra vad andra vuxna skulle göra i olika situationer. Jag tittar runt omkring i min omgivning och tycker att alla andra är så himla vuxna jämt. Men jag hör på dem att de har precis samma funderingar som jag, de känner sig heller inte vuxna, fast de till och med är äldre än mig. Det är som att de vuxna blir mindre och mindre vuxna för varje generation som går, man håller fast vid ungdomen lite längre, är det inte så?

När jag var 18-19 år någonting var jag väldigt vuxen. Så vuxen som jag var då har jag inte känt mig på många år. Allt var så självklart och jag hade svar på allt. Jag visste hur min framtid skulle se ut, jag hade många år planerade. Det fanns inga problem som inte gick att lösa, jag fixade och donade. Jag var mer social och gjorde vuxna saker.

Det visade sig såklart att jag inte var sååå vuxen, men jag kände mig väldigt vuxen, och livet blev ju inte riktigt som jag föreställde mig det. Jag önskar att jag vore så vuxen idag, eller åtminstone kände mig mer vuxen emellanåt. Trots att jag är långt från tonåren är det precis så jag känner mig emellanåt, som en tonåring med hormoner som rasar åt alla håll och kanter, tafatt och klumpig med rodnande kinder och skämmigkänsla och en önskan om att inte synas.

Vissa dagar är livet bara tomt, på något annat sätt kan de inte beskrivas. Du går omkring som i en egen värld med en barriär av ingenting runt dig. Det finns nästan inga ord som tränger igenom barriären och du går som i tjock dimma hela dagen. Inga gester påverkar dig och inget går in på djupet. Frågar någon dig någonting vet du inte svaret eftersom du aldrig hörde frågan.

Det är dagar som denna du inte ska ha viktiga möten eller behöva vara trevlig mot andra. Sådana dagar behöver du bara sitta för sig själv i en skrubb och vända papper, utan att någon kommer och stör med dumma frågor. Du vill bara klara dig igenom dagen utan att märkas eller bli involverad i något. Du bävar för att behöva göra en insats utöver de dagliga rutinerna, du vet inte hur du skall klara dig om inte autopiloten får gå utan störningar. Du är rädd att du skall börja gråta om någon säger något som berör.

Det är dagar som denna du vill gräva ett hål och gå och lägga dig i. Riktigt vad du har där att göra är du inte säker på, men du vill fly verkligheten ett slag. Det är dagar som denna vädret är extra grått och världen omkring är långt borta, du undrar om världens undergång är nära. Tomheten gör sig påmind varje sekund. Det är dagar som denna du känner dig mer ensam än vanligt. Men egentligen vet du att det inte är så, du har bara en grådassig dag, och imorgon är allt bättre.

Vad är det som är så speciellt med helgerna? På fredag och måndag är det allt som pratas om på arbetsplatser och skolor. ”Åhh, vad skönt med fredag, äntligen, bara några timmar kvar, sedan är det helg!”, ”Nån som skall göra något roligt i helgen?” ”Vad gjorde ni i helgen då?” Alla pratar om hur mycket de skall göra under lördagen och söndagen.

Och när man sen kommer tillbaka på måndagen får man höra om alla fantastiska middagar, fixarprojekt hemma, fikor och fester. Ensam som jag är blir det nästan alltid samma svar varje måndag. ”Åh, inget särskilt, det var en lugn helg. Det är skönt att ha det ibland.” Visst är det det, men inte varje helg, alltid. För det är faktiskt så det är. Jag gör inte särskilt mycket om helgerna. Jag lever inte. På helgerna går jag på sparlåga, är det inte då man skall leva och göra alla de där roliga, spännande och självuppfyllande sakerna man inte hinner med på veckorna?

Jag har inte speciellt många vänner, och inte är det lätt att i vuxen ålder skaffa nya vänner. Det är inte som på dagis när man bara gick fram och frågade om den andra ville leka. Så jag tar de vänner jag får, de som står ut med att umgås med mig. Och jag märker att det är precis det de gör. Står ut. Inte mer. För det är aldrig de som hör av sig, det är alltid jag, och riktiga vänner som är intresserade av mig behöver jag inte kontakta. Vi hör av varandra emellanåt, ibland är det jag, ibland de. För visst har jag riktiga innerliga vänner också, även om de är ännu färre till antalet och numera spridda över stora delar av landet. Jag saknar dem såklart. Några har jag kvar, vissa är jag särskilt glad över. Jag märker att de bryr sig om mig och saknar mig när det har gått för lång tid. Klistret som höll ihop oss tätt innan saknas numera. Skolan är slut för länge sedan, folk byter arbetsplatser och den geografiska närheten har försvunnit.

Kvar står man man med ett fåtal vänner som står ut med en. Inte mer. Trots att det gör oerhört ont att tänka på att de bara står ut med att umgås med mig är jag ändå glad över de vännerna. För det är i alla fall bättre än inga vänner alls. De låtsas i alla fall vara intresserade av mitt liv för en stund och jag kan låtsas att jag lever ett liv precis som vem som helst. Vi diskuterar och pratar, mest blir det arbete och familj, skvaller om bekanta och bekantas bekanta, och eftersom vi är svenskar, väder såklart… Sällan går vi in i djupet på något.

Och när de lägger på luren eller är på väg hem tänker de att nu har de varit snälla för idag, nu slipper de henne ett tag framöver. Kanske skäms de för det men kan inte låta bli att tänka tankarna ändå. Jag tror de skäms, jag hoppas det. Annars har de inte mycket till samvete. Tyvärr är jag också en sådan som står ut med några i min omgivning. Jag är själv en precis lika dålig medmänniska mot någon som någon annan är emot mig. Och jag skäms, det skall gudarna veta. Jag tycker inte om mig själv i de stunderna och funderar på om det inte är bättre att ”göra slut” med vännen. Men jag tänker att det är bättre än inget. Vi kan stå ut med varandra en kväll, för kanske tänker hon likadant. Det är i alla fall bättre än inget, bättre än att sitta själv.

Snodd, så klart, denna gången hos Bondhustrun

Hur många nycklar finns det på din nyckelknippa? Några stycken.

Vilken svordom använder du mest? Skit, helvete och fan.

Äger du en iPod? Inte en enda.

Vilken tid är din väckarklocka inställd på? Tidigt men jag vill ha gott om tid på morgonen.

Hur många resväskor äger du? En.

Var köper du dina matvaror ifrån? En stor eller en liten mataffär.

Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden? Ja.

Har några av dina vänner barn: Ja.

Har någon någonsin kallat dig lat? Alldeles säkert, men inte vad jag kan komma ihåg.

Vilken CD ligger i din CD-spelare just nu? Troligen ingenting. Kör blandat på datorn.

Föredrar du vanlig eller chokladmjölk? Vanlig vadå, mjölk eller choklad? Mjölk framför chokladmjölk, chokladmjölk framför choklad.

Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan? Men, det är ju bara måndag än…

Vad åt du till middag? Har inte fått i mig någon middag idag.

Använder du huvtröjor? Ja, det är mysigt.

Har du någonsin deltagit i en demonstration? Nej.

Vem var den sista som ringde dig? Mamma tror jag.

Vilken är din favoritåkattraktion på ett nöjesfält? Farfars bilar.

Tror du folk pratar bakom ryggen om dig? Det är jag fullkomligt övertygad om.

Vilket riktnummer befinner du dig i? Hemligt, men det börjar på 0.

Tittade du på tecknat när du var liten? Ja, lite grann.

Hur många syskon har du? Inga. Jag är ju ett ensambarn.

Är du blyg inför det motsatta könet? Ja, jag är nog det. Jag är ju ett ensambarn

Äger du några band t-shirts? Nej, inte längre.

När flög du senast? Ett år sen kanske.

Hur många stolar står kring ditt köksbord? Fyra.

Pratar du några andra språk? Engelska såklart.

Diskar du din egen disk? Alltid.

Har du gråtit offentligt? Vad är offentligt? Utanför hemmet bland folk, ja, mitt i en jättesamling människor som tittar på mig, nej.

Försöker du alltid lära dig nya saker? Ja, jag vill veta.

Vill du just nu ha några tatueringar eller piercingar? Nej.

Tycker du att killen borde bjuda på första dejten? Det är såklart romantiskt men inget jag förväntar mig.

Kan du kasta macka? Landade senast i går en macka på golvet. (Varför hamnar smöret alltid neråt?)

Har du någonsin varit på Jamaica? Nej

Vad har du med dig in på bion? Handväska och ytterkläder. Kanske lite godis och dricka.

Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet? Varierade från termin till termin.

Gillar du att flyga flygplan? Inte så värst.

Vilket peronlighetsdrag är ett måste hos en partner? Förstånd.

Har du någonsin blivit attraherad av någon oattraktiv? Om jag nu blev attraherad var han väl inte helt oattraktiv? Alla är attraktiva på olika sätt.

När sov du senast på golvet? Oj, det kommer jag inte ihåg.

Vilken är din favoritdrink? Mojito är den enda goda jag kan komma på just nu.

Gillar du din boendesituation? Den är lite för ensam.

Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera? En sisådär åtta.

Äter du frukost dagligen? Ja.

Är dina dagar fullbokade och stressiga? Emellanåt på jobbet, sällan hemma.

Vilken är din favoritfrukt? Äpple just nu.

Hur gammal blir du nästa födelsedag: Äldre än förra året.

Tror du på liv på andra planeter: Ja.

Tror du att Gud är man eller kvinna: Spelar det någon roll om Gud är man, kvinna, hemafrodit, amöba eller ett mycel?

Hur valde dina föräldrar ditt namn? Det vet jag faktiskt inte.

Gillar du senap? Icke.

Skulle du någonsin hoppa fallskärm? Ja, det skulle jag nog kunna tänka mig.

Sover du på sida, mage eller rygg? Så länge jag sover bryr jag mig faktiskt inte.

Tycker du om att krama folk? Nja, har nog en stor personlig sfär, men jag skulle gärna få fler kramar.

Skulle du säga att du är trendig? Det är det nog ingen som skulle säga om mig.

Vilken är din favoritkaraktär i Star Wars? Den där lilla roboten, vad heter den, R2D2 eller C3PO?

Tycker du att du är attraktiv? Oftast inte. Jag är ju som sagt fortfarande ensambarn.

Vad är du allergisk mot? Orättvisor.

Får du dåligt samvete efter du ätit kött? Nej.

Om du var född av motsatt kön, vad hade du hetat: Magnus, Anders, Stefan eller Joakim? Det hade nog inte varit jag som jag hade bestämt det, men Magnus och Stefan är fina namn.

Jag går på stadens gator och går planlöst in och ut ur affärerna utan att egentligen titta på något. Jag bläddrar bland byxor och skjortor, böcker och smycken utan att se vad det är jag håller i. Ute skiner solen och det är en fantastisk höstdag. Det märks, det är mycket folk ute. Och det är där och då jag känner mig som ensammast. Jag vet att det inte är på det sättet, men det verkar som om hela staden just denna lördagseftermiddag har det perfekta och underbara liv alla förtjänar men få är förunnade.

Jag ser stora och små familjer gå mellan affärerna och köpa nya gympaskor till lillkillen och första discoklänningen för storasyster. Storfamiljen med både mormor och farmor på besök sitter i solen och fikar, än har kaféerna öppet sina uteserveringar. Det går förälskade par och håller händerna och tittar på varandra med sådan lycka att det fullkomligen strålar kring dem.

En äldre dam är ute och går med sin alldeles för tjocka katt. När det blir trångt lyfter hon upp henne i korgen på sin rullator. Hon möter en man i hennes ålder som är ute och går med sin hund. De stannar och minns tillsammans en stund.

Stora klungor med ungdomar lufsar och trillar förbi på torget, det ena tuffare än det andra, men alla med starka vänskapsband. Små grupper om två eller tre vänner som pratar förtroligt med varandra går förbi, på väg till ett kafé eller hem till någon.

Och det känns som att jag är den enda människa som är själv på stan. Visst är det inte så, jag ser några andra ensamma också, men de ser ut att höra hemma där, vid rea-stängerna på jakt efter något till festen senare på kvällen, i systembolaget-kön eller i blomsterhandeln. De har ett ärende, är på språng till något annat, något roligt.

Mitt där på torget står jag, bland stora och små familjer, nya och gamla vänner. Jag ser personer jag är bekant med. Jag undviker dem, jag vill inte visa min ensamhet och jag vill inte känna av deras lycka denna varma septemberdag. Jag köper ingenting, provar några skor och ett par byxor, tänker att jag kanske blir lyckligare av lite nytt, men vet innerst inne att det alls inte är så. För vad hjälper det, vad jag har på mig? Inte blir jag mindre ensam för det. Så jag vänder om och går hem istället, med tomheten ekande inom mig. Ensamheten blir så påtaglig och stark när man ser alla andra sällskap.

Jag fortsätter mitt projekt, att börja leva mer och göra saker på egen hand, för mig själv. Jag berättade i ett tidigare inlägg om att jag utövat ett av mina intressen i grupp. Jag upptäckte att det fanns en förening för detta i en grannstad, så nu har jag bestämt mig för att gå med i den. Förhoppningsvis kan man få nya bekantskaper på köpet och utbyta tankar och åsikter kring det vi alla är intresserade av.

Än har jag inte träffat dem, men jag antar att de är som folk mest. Det blir nog bra det här, om inte annat kommer jag ju hemifrån och upp ur tevesoffan. Kanske lär jag mig rentav något på köpet och förhoppningsvis stärks både självkänsla och självförtroende av att vara lite mer aktiv.

Är det så här jag är nu och så här jag kommer att vara? Är jag färdigformad, är det så här jag kommer att vara för resten av livet? När stelnade mitt jag i formen, och vem var det som gjorde formen som jag stöps i? Inte var det jag, så vitt jag vet. Finns det något jag göra för att ändra mig? Kan jag smälta ner mig själv och hälla mig i en ny form och stöpa om mig i en form jag har gjort?

Hur blev jag som jag blev, vad var det som gjorde att just jag blev just såhär? Vilka händelser och förlopp ledde till att jag är en ensamvarg? Vilka stunder i livet påverkade mig och gjorde att jag har så svårt att hitta någon att älska och leva med? Vad formade mig till den människa jag är idag, som knappt har några vänner eller socialt liv?

När blir man den man är, när är man färdig människa? Utvecklas man inte hela tiden? Blir man nånsin färdigformad? Hur mycket kan man förändra sig utan att tappa sig själv? När blir man sig själv?

Jag har så många tankar som jag vill sätta på print, men det blir inget bra. Jag lånar en lista från Lina istället, det var ju länge sedan nu som jag hade en lista…

Dagens vill ha: Samhörighet, och en massa prylar jag egentligen inte behöver.
Dagens klädsel: Minst fyra olika under dagen.
Dagens smink: Kör naturellt idag.
Dagens frisyr: Just ingen alls
Dagens händelse: Möte
Dagens låt: Det har varit en låtfri dag idag.
Dagens planer: Har nästan gått i lås allihop.
Dagens saknad: Sällskap i soffan.
Dagens dummaste: Löften som inte kommer att hållas.
Dagens sjuka: Magbråk.
Dagens drog: Socker.
Dagens roligaste: Inget särskilt roligt idag.
Dagens favorit: Fredagskänslan
Dagens köp: Inget idag.
Dagens godis: Mumsig efterrätt.
Dagens humör: Neråt men uppåt.
Dagens ord: Fredag!

Jag läste någonstans någon som tyckte att man måste ha en ”office crush”, en kontorsförälskelse, för att göra livet på jobbet lite roligare. Ni vet, göra det lite roligare att gå upp på morgnarna och ha något att se fram emot. Något trevligt att titta på under fikastunderna och kanske flirta lite över en lunch. Och visst är det roligt med en liten förälskelse, oavsett om den är på jobbet eller utanför. Man blir glad och pirrig och hela livet blir lite ljusare och lättare. De där fjärilarna som surrar upp från magen och upp i huvudet är oslagbara, finns det någon härligare känsla?

Men jag är inte helt övertygad om att just en kontorsförälskelse är det bästa. Kanske är det så att den man utser till sin jobbförälskelse inte alls är någon man annars skulle ha fallit för, någon man från början vet att det inte kommer att funka med. Men, det var kanske det enda som fanns till hands. Då är det ju kört redan från början, och om man ändå har hittat någorlunda rätt, vad händer när förälskelsen slutar vara en förälskelse och blir något annat, något djupare? Det finns många utgångar på en sådan situation, men bara en med lycklig utgång: och så levde de lyckliga resten av livet. Det är ju bara att inse, det är på många ställen det kan få fel. Obesvarad kärlek, okänd kärlek, otillåten kärlek och kärlek som inte håller.

Och om det går fel, då blir det jobbigt, för alla parter. Man måste ju ändå träffa varandra varje dag och uppehålla en professionell relation och kunna samarbeta med varandra. Lägg därtill att man kanske måste hemlighålla det hela för övriga medarbetare. Då blir jobbet inte så roligt som det var i början, det blir inte bara tråkigt, det kan rentav bli jobbigt och näst intill outhärdligt. Aldrig har dagarna varit längre och omvägarna till och från kaffeautomater och skrivare blir långa och många. Man kryper längs väggarna och önskar att man inte ska behöva ha något samarbete med den andra parten samtidigt som man inte önskar något hellre, en ursäkt att få se honom eller henne en gång till. Bara en gång till, denna gången.