Jag har gått miste om mycket i mitt liv, för att jag har väntat. Jag har väntat på att rätt personer skall dyka upp i mitt liv: rätt vänner och rätt man. Nu börjar jag inse hur mycket jag har missat för att jag inte gjort saker på egen hand utan tänkt att det är roligare och lättare att göra saker tillsammans med någon annan än att vara ensam. Och det är det ju oftast.

Jag har missat härliga semester- och äventyrsresor, bra filmer som skall upplevas på bio; god mat på restauranger och kaféer; bra teaterföreställningar och utställningar.

Men jag inser nu att det är bättre att uppleva saker ensam än inte uppleva dem alls. Så det är det dags att ändra på nu. Det blir svårt, för mig är det väldigt onaturligt att gå på bio, teater eller utställningar; åka på semester; ge sig ut på diverse äventyr eller gå på restaurang själv. Hela tiden tror jag att folk skall stå och viska om mig bakom min rygg. ”Titta där, där går hon ensam, hon är säkert så misslyckad, ful och äcklig att ingen vill ha med henne att göra.” Rent logiskt vet jag ju att det inte är så, folk har så fullt upp med sig själva att de inte lägger märke till mig, men vi vet ju hur svårt det är för en del av hjärnan att övertala en annan del.

Så, har ni några tips om vad som bör upplevas i Sverige är det bara att kommentera och tipsa mig om vad jag bör hitta på såhär i semestertider.

I tillägg till förra inlägget:

Jag vet att det egentligen inte är dig jag saknar. För det känner jag dig för lite. Vi hann ju aldrig lära känna varandra riktigt. Nej, det är inte dig jag saknar i första hand, utan det du representerar: möjligheten till kärlek och lycka; chansen att få vara med om något underbart, vidunderligt och fantastiskt; och att få lära känna en ny människa. Hjärnan har bara lite besvär, eller faktiskt riktigt stora bekymmer, med att berätta om för hjärtat vad den vet; att det är dags att ge upp nu. Jag kan inte sakna dig. Jag kan inte sakna något jag aldrig har haft. Hjärnan vet vad det är jag saknar.

Det är tanken på någon som dig jag saknar. Det råkade bli så att du fanns till hands när jag behövde ett ansikte på mina drömmar och därför knep du en plats i mitt hjärta. Det började med att du kikade in mellan plankorna, sedan tog du dig in på ståplats och nu slutligen har du en maffig balkongplats med utsikt över hela mitt hjärta.

Innerst inne vet jag nog att det aldrig skulle bli vi, och luftslottet jag har byggt upp kring dig är alldeles säkert inte överensstämmande med verkligheten. Du är säkert inte den person jag har byggt upp. Men jag behöver tro och drömma om hur livet skulle kunna vara. Och då behöver jag se mig tillsammans med någon. Hoppet är det sista som lämnar människan. Och jag hoppas så in i helvete att jag någon gång ska få uppleva den riktiga kärleken. Det får gärna visa sig att du är Han. Han med stort H.

Det gjorde ont när du fanns i mitt liv. Du fanns där, tillgänglig men ändå alldeles för långt bort och svåråtkomlig. Någonstans visste jag ju att det aldrig skulle bli vi, det skulle aldrig gå. Och jag trodde verkligen livet skulle bli lättare när du försvann: att livet skulle bli lättare att leva och göra mindre ont. Att jag skulle kunna tänka på annat och att det efter en stund skulle göra mindre ont.

Så fel jag hade, nu är det än värre. Jag vill ha dig tillbaka i mitt liv, även om jag aldrig kan få dig och även om det aldrig blir vi. Att inte få skymta dig, inte få prata med dig eller titta in i dina varma blå ögon gör mig förstörd. Det värker i själen och jag undrar var det aldrig blir min tur, varför kan aldrig jag få hitta kärleken eller vänskapen? För även om jag nu förstår, men inte vill inse, att vi aldrig blir något kärlekspar, kanske vi ändå skulle ha kunnat vara vänner.

Snälla du, kom tillbaka i mitt liv. Jag saknar dig. Hjälp mig läka och gå vidare. Ovissheten gör ont.

Jag skrev ju tidigare om nätdejting. Nu har jag varit med i knappt två veckor. Ok, jag har inte varit särskilt aktiv själv, men lite besviken är jag nog ändå. Jag har haft få tittningar och endast en kontakt från någon som skrev på franska. Det är allt. Till och med på en nätdejtingsida är jag ensam.

Men jag måste säga att jag har lite svårt för det här. För mig känns det ganska surrealistiskt att sitta där och bläddra bland killar, läsa deras profiler och avgöra om han skulle kunna vara något för mig eller inte. Det är ju inte så jag vill bli bedömd, avvisad eller inte. Jag vill ju bli bedömd utifrån hur jag ÄR, inte vad jag skriver.

Jag är ett ensambarn. Det är inget jag direkt har funderat på genom åren. Det har ju alltid varit så; jag, mamma och pappa. En liten familj men ändå en familj. Jag är inte arg för att min uppväxt blev som den blev eller för att mina föräldrar aldrig gav sig själva ett barn till och mig ett syskon. Jag har haft det alldeles utmärkt och aldrig saknat någonting. Det var deras val att skaffa ett barn, kanske var det inte ett val. Det är inget vi har pratat om. Men det var så det blev, och det är så det är.

Jag tror att ett ensambarn ofta fortsätter att vara ensamt livet igenom. Ensamhet är något som, jag mer och mer har märkt av, har speglat, och speglar mitt liv. Jag vet också att det kommer vara en del av mitt liv framgent. Ensamheten kommer alltid att finnas med mig. På gott och ont. Ibland gör det så ont att lungorna krymper åt och hjärtat brister. Andra dagar kan det vara ganska skönt att vara ensam. Men majoriteten av dagarna önskar jag mig mindre ensam. Jag saknar någon att dela mig själv med.

Under min uppväxt kan jag inte påminna mig om att jag någonsin saknade en bror eller syster. För mig har det varit lika självklart att inte ha något syskon som det är självklart för någon annan att det alltid har funnits ett syskon med i livet. Vi har aldrig vetat något annat, och det vi är uppvuxna med är det vi är vana vid. Det är först nu, i vuxen ålder, som jag saknar ett syskon. Jag saknar någon som man kan umgås med och dela tankar med, någon som alltid funnits med i ens liv och någon som alltid kommer att finnas där. Jag saknar tryggheten i att veta att det alltid finns någon där. En vän, hur god hon eller han än är, kan man “göra slut” med. Men en bror eller syster finns alltid i ditt liv, även om ni är osams och bråkar. Ditt syskon finns alltid där. Det är såklart inte alltid så, det finns undantag, men tanken är i alla fall att det ska vara så.

Det finns ju saker man inte vill prata med vem som helst om. Som att du inte vill prata kärleksfrågor med en avlägsen bekant eller arbetskollega. Självklart har jag saker jag skulle vilja diskutera med någon närstående som har varit med länge men som jag inte vill prata med mina föräldrar om. Jag vill inte berätta att jag känner mig rådvill inför framtiden; hur jag skall klara av att ta hand om allt den dagen de inte längre finns kvar i livet längre eller hur jag skall klara mig utan dem? Jag vill inte prata om min ensamhet och det faktum att jag inte har någon i mitt liv att dela mina innersta tankar med. Men, hade jag en syster eller bror inbillar jag mig att mitt liv skulle vara lite lättare, jag skulle ha en större familj och vara lite mindre ensam. För faktiskt är det så att det är ensamheten som tär värst, att veta att det faktiskt inte är så många utöver mina två föräldrar som verkligen bryr sig om mig och känner mig. Det, och det faktum att jag en dag kommer att vara helt ensam kvar i vår familj är jobbigt. Riktigt jobbigt.

Det finns de som kan göra allt för varandra. De ger upp sina karriärer, flyttar till en annan landsände eller kanske till och med en ny kontinent. De ändrar livsstil, bryter med sina familjer och byter religion. De gör det fastän det är jobbigt, gör ont och är emot deras principer och allt som är dem.

Men de gör det för varandra, för skulle de inte göra det skulle det göra ännu ondare. Det skulle inte gå att vara utan den andra. De kan inte leva utan varandra. Jag ser på de människorna och ser att de har hittat rätt i livet trots motgångar och hinder på vägen. För dem är kärleken evig och det enda rätta. De vet att allt löser sig till slut, bara de har varandra blir det väl. De lever tillsammans och för varandra. För utan sin man eller kvinna är de ingenting, tomma.

Jag ser säkerheten, vissheten och tryggheten hos dem. De är starka. Jag unnar alla i världen att få hitta den riktiga och sanna kärleken och vill själv få uppleva den.

Jag tänkte att jag skulle ge det här med nätdejting en chans ändå, kanske är det så att man hittar kärleken där trots allt? Så jag gick till en nätdejtingsida och anmälde mig. Självklart visste jag att det kostade pengar, men jag trodde kanske inte att kärleken skulle vara så dyr. 280 :- i månaden eller 1000:- för ett halvår. Det tycker i alla fall jag är ganska mycket pengar. Det är ju inte så att jag får någon garanti. Hade jag blivit garanterad att hitta mannen i mitt liv och att allt gick som planerat skulle jag gladeligen betala 1000:-. Men det kanske är så det är, gammal kärlek rostar aldrig och ny kärlek kostar alltid?

“Det finns någon för dig också. Du ska se att du hittar honom en vacker dag.”

En vacker dag? När kommer den då? Just nu är dagarna inte alls vackra. Och tänk om det aldrig blir en vacker dag? Tänk om alla dagar kommer att vara novembersmutsgrå och fyllda av ensamhet? Tänk om jag faktiskt kommer att vara ensam för alltid, för resten av mitt liv?

Vad ska jag göra då? Hur ska jag klara det?

Jag hamnade på Resan mot ljuset, och läste lite på bloggen. Det var när jag läste om o-fixen som hon avstått från (att prata med en viss person vid namn O som jag fattar det) som jag förstod att det precis är vad han har varit för mig. En daglig fix jag var tvungen att få, en abstinens som växte sig för stor att mäkta med de dagar jag inte såg honom. Jag bara var tvungen att se honom, få titta på honom. Det var som ett beroende.

Jag kunde inte låta bli, även de dagar jag egentligen visste bättre än att prata med honom. Jag visste ju precis hur dåligt jag skulle må efteråt. Jag visste att jag skulle längta men aldrig få något gensvar, jag visste att jag skulle drömma drömmar som aldrig skulle falla in. Ändå kunde jag inte låta bli. Det var något med honom, något extra, något som lockade. Han var, och är, som en drog för mig. Jag vet att det inte är bra för mig, ändå kan jag inte låta bli. Att hoppas, att längta och att drömma.

Jag läser om olika sätt att hitta kärleken, och nya vänner också, för den delen. Det skrivs mycket om internet. Såklart. Det finns vänskapsidor och matchmakingsidor, portaler och communitys. Kanske fungerar de, jag vet många par i min omgivning som har träffat varandra på det sättet. Men jag vet också många gånger när det inte har fungerat. Själv är jag lite skeptisk. Jag har skrivit om det innan. Jag tycker att det är lite för lätt att vara någon annan än själv på nätet. Ibland är valet att förställa sig medvetet, och ibland helt omedvetet.

Något annat det har skrivits mycket om på senare tid är singelträffar och singelresor. Festivaler och singelkvällar. Nästan överallt står det “för dig över 40″. Varför? Varför är inte vi yngre välkomna? Nu tror jag ju inte att jag skulle bli portad om jag ville gå dit, men jag vill möta människor i min egen ålder. Inte bara, för såklart tror jag att både vänskap och kärlek klarar många gränser, men ofta känner man sig mer bekväm med folk i sin egen ålder. Vi har ungefär samma referensramar och befinner oss ofta på ungefär samma ställe i livet.

Men varför är “åldersgränsen” så hög? Inte kan jag vara ensam om att inte vara ungdom men ännu inte känna mig vuxen och vilja träffa nya människor? Och kanske hitta en ny vän eller rent av kärleken? Inte kan jag vara ensam om att inte trivas på krogen och tycka det är lättare att lära känna personer under andra omständigheter? Vi måste vara fler som har tröttnat på nattklubbar och uteliv, rent av känner oss för gamla för det. Jag har tröttnat på krogen, och tror faktiskt inte att det är där jag kommer träffa mannen i mitt liv där.

Vad finns det för alternativ för oss ensammingar som inte fattar grejen med Spray Date, tycker nattklubbar är jobbiga att vistas på och som är för unga för singelfestivalerna?

Jag trodde jag hade hittat kärleken, att jag äntligen skulle få ta del av tvåsamheten och känna den där vidunderliga kärleken som det står om i romaner.

Jag var så säker. En dag dök tanken bara upp där. Och det kändes så naturligt och självklart. Så logiskt, det klart att vi ska leva tillsammans och bli gamla ihop. Jag kunde inte förstå att jag inte sett det innan. Du har funnits i periferin ett tag och för en stund kom du att komma närmare. Vi började lära känna varandra så smått. Du verkade vara en vanlig person, precis vad jag är ute efter. En normal kille med vettiga och sunda tankar. Det räcker för mig. Jag tyckte att jag visade mitt intresse och mina känslor tydligt. Vissa dagar tyckte jag mig också få lite respons. Men som vanligt tog jag ut saker i förskott. Kanske var du bara trevlig, eller så kunde du bara inte visa ditt ointresse. Jag blev aldrig riktigt klok på dig och nu är det försent. Nu finns du inte ens i yttersta periferin, du lever i en annan sfär och våra vägar kommer inte att korsas eller gå ihop framöver.

Av lyckan och kärleken blev ingenting. Jag tappade bort något jag egentligen aldrig hittat. Jag såg bara skymten av den. Och jag gillade vad jag såg. Fast jag vet att det egentligen inte var kärleken jag såg, det var min dröm om kärleken. Ett rosaskimrande luftslott som skulle raseras om någon annan än jag så mycket som andades på det. Men, det var min dröm, den perfekta och ultimata drömmen. Och det gör så ont att vakna upp i verkligheten.

Sällan har livet känts mer ensamt än just nu. Sedan jag skrev här sist, för över ett år sedan, har det hänt ganska mycket. Men, faktum kvarstår. Jag är fortfarande ensam. Nu mer än för ett år sedan. Jag är ute på osäker mark och försöker undvika att trampa på minor och den tunna isen.

Många av de som jag räknade som mina vänner är på väg ut ur mitt liv. Inte för att något hemskt eller jobbigt har hänt, det var mest så att våra liv tog lite olika riktningar. Jag svängde åt ett håll, några andra åt det andra och några fortsatte rakt fram medan resten vände om igen. Just nu gör det ont att vara utan dem, jag vill så gärna ha kvar dem i mitt liv. De ger mig styrka och glädje, ro och tillit. Med dem kan jag skratta och tramsa en minut för att nästa prata allvarliga saker. Vi kan diskutera trivialiteter och livsavgörande beslut, allt inom loppet av en kvart. Mina vänner och jag är lika i mycket men också olika. Vi dömer inte varandra för att man tänker annorlunda, vi accepterar varandras olikheter. Tillsammans gör vi varandras vardagar lättare. Jag saknar er, mina kära vänner. Ni gav mig trygghet.

Visst, riktiga vänner försvinner inte bara sådär, men relationer ändras när man är på olika platser i livet. Vi kommer inte längre att ha samma förhållande till varandra som innan och det är svårt att vårda vänskapen när man inte får så mycket tid tillsammans. Jag vill inte bli bort- och avglömd, för jag kommer inte att glömma er. Ni kommer alltid att finnas kvar.

Att skaffa nya vänner är inte gjort över en natt. Det tar tid att lära känna människor, och är man som jag, från början redan ensam, är det ännu svårare. Jag vill ha nära vänner som jag kan vara mig själv med, som jag inte behöver göra mig till för att bli omtyckt. Vänner kan man aldrig få för många av, och jag vill gärna ha många kompisar, men få vänner. Kompisar umgås man med och roliga saker ihop med. Vänner finns med dig livet igenom. Jag behöver både vänner och kompisar, men just nu behöver jag en vän som mest. Någon att prata och dela svåra och lätta stunder med. Någon som redan vet det mesta om mig och känner mig.

Hos Ensambarn råder för närvarande ett tillfälligt avbrott. Ja, jag skriver tillfälligt, för det är inte permanent. Men jag tar paus med skriverierna ett tag framöver. Inspirationen tryter, tiden saknas och kraften behövs på annat håll.

Kanske möts vi åter i sajberuniversum?

Jag blev utmanad av Erik. Klart man antar det.

Tio första
Första bästa kompis: Hanna
Första bil: jag hoppas att det blir någon färgglad läcker bil.
Första kärlek: Mats
Första husdjur: har aldrig haft något på grund av allergi.
Första semester: Legoland tror jag.
Första jobb: säljare
Första köpta skiva: kommer inte ihåg faktiskt
Första riktiga kärlek: har jag inte träffat än
Första piercing: öronsnibbarna
Första konsert: ingen aning

Nio senaste:
Senaste alkoholdrycken: vin för någon helg sedan
Senaste bilfärd: kan nog ha varit till en mataffär för någon vecka sedan
Senaste filmen du såg: Amelie från Montmartre
Senaste ringda telefonsamtal: till en kollega på jobbet
Senaste bubbelbadet: på spa för något år sedan
Senaste spelade cd: Salem al Fakir
Senaste kyss: för länge sedan
Senaste gången du grät: till något på teve för någon vecka sedan
Senaste måltiden: varma mackor

Åtta har du nånsin:
Dejtat en av dina bästa kompisar: Nej
Blivit arresterad: Nej
Blivit kär vid första ögonkastet: Nej, men väl vid andra
Fastnat med blicken i någons urringning?: Nej
Fått ditt hjärta krossat: Nej, men man har trampat på och slagit det så att det är trasigt och ihoplappat med säkerhetsnålar och ståltråd.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Nej
Haft ett one night stand: Nej
Busringt till någon: jaaa …

Sex saker du gjort idag:
1. blivit arg på väckarklockan
2. gått till jobbet
3. mejlat ett par kompisar
4. svurit över min jobbsituation
5. ätit äcklig lunch
6. tittat på damernas första storslalomåk

Fem favoritsaker utan rangordning:
1. datorn
2. min kamera
3. sängen
4. mobiltelefonen
5. min handväska

Fyra personer du kan berätta allt för:
två kompisar, en pappa och någon med tystnadsplikt

Tre val:
Blått eller rött? rött
Sommar eller vinter? kan inte välja
Choklad eller chips? choklad

Två saker att göra innan du dör:
1. Hitta drömmannen och
2. bilda familj

En sak du ångrar: Att jag inte tagit chansen när den funnits.

Fyra personer som du vill ska göra samma blogginlägg:
En liten tant
Lina
och alla andra som vill

När man ensam tror jag det gäller att våga vara ensam. Det är något jag verklige borde och måste arbeta med. Hemma har jag inga problem med att vara ensamt förutom att det känns lite ensamt då emellanåt. Jag är inte en sådan som behöver omge mig med personer hela tiden utan trivs rätt bra i eget sällskap.

Men däremot har jag mycket svårt att vara ensam utanför hemma-sfären. Jag går inte och fikar ensam om jag inte är vrålhungrig och bara måste ha mat. Jag skulle definitivt inte kunna tänka mig att gå ut på puben eller en nattklubb själv heller. Jag går inte på konserter eller teater ensam, inte heller bio. Det känns helt enkelt fel för mig, jag skulle känna mig så ensam och malplacerad. Jag känner mig ditsatt i en främmande miljö och som om jag inte hör hemma. Jag skulle ha mycket svårt att resa ensam. Alltså resa någonstans för att jag ska uträtta ett ärende eller besöka någon är inga problem, men att göra en semesterresa någonstans är inte aktuellt för mig.

Det är naturligtvis egentligen helt sjukt - för tänk hur mycket jag går miste om. Och hur många chanser till att möta partner och vänner jag missar. För här hemma i soffan och vid skrivbordet lär ju inte någon McDreamy eller McSteamy dyka upp direkt.

Snodd från Lina

blond eller brunett
blåa ögon eller bruna ögon
vanilj eller choklad
hund eller katt
Christina Aguilera eller Britney Spears
läppstift eller läppglans
rock eller rap
rosa eller lila
tv eller dator
cd eller radio
hockey eller fotboll
äpple eller apelsin
morgon eller kväll
kyckling eller kalkon
berg-och-dalbana eller vattenbana
droger eller likör
guld eller silver
Nike eller Adidas
VH1 eller MTV
sanning eller konsekvens
Harry Potter eller Lord of the Rings
vinter eller sommar
gå eller springa
stranden eller bergen
stan eller landsbygden
kärlek eller lust
stjärnor eller månen
sko eller sandal
bad eller dusch
syster eller broder
New York eller California
svart eller vit
långt hår eller kort hår
klänning eller kjol
mobil eller telefon
lägenhet eller hus
kvinnokropp eller manskropp
tall eller gran
ring eller halsband
jordgubb eller hallon
Sverige eller Norge
höst eller vår
jeans eller leggins
glasögon eller linser
jul eller påsk
tv-spel eller data-spel
Afrika eller Asien
bil eller buss
cowboy eller indian
nagellack eller läppstift
hav eller sjö
husdjur eller bondgårds-djur
Mercedes Benz eller BMW
nyår eller midsommar
hetero eller bi
plugga eller arbeta
fängelse eller döden
löshår eller äkta
ipod eller mp3
lång eller kort

Jag är andrahandsvännen, den alla tar till när förstavalet får förhinder. Den man kan ringa eller fika med om planerna går i stöpet eller om det är en våldsamt tråkig söndag och man bara måste sysselsätta sig.

Så har det alltid varit, jag har alltid varit den som blir över och aldrig har jag blivit vald först. Jag är den som man ringer till när ingen annan kan och jag är den som alltid hänger med bakpå, på släp.

Jag kommer ihåg hur det var när jag var barn. Jag hade bestämt på väg till skolan med grannkompisen att vi skulle leka när skolan var slut. Men så när jag kom hem ringde hon och sade att hon inte fick för sin mamma eller att de var tvugna att åka iväg någonstans. En kvart senare såg man henne och förstahandskompisen cykla förbi eller leka i trädgården. Jag minns hur det var när jag blev äldre, ursäkterna som gavs när man ville hitta på något. De genomskinliga ursäkterna med städ och tvätt eller tvångsbesök av och hos släktingar.

Jag önskar någon gång bli den någon väljer först, den någon ringer innan någon annan. Jag vill vara förstahandsvalet.

Det finns en bok som heter Uppdraget Singel (Nicotext). Den innehåller en massa uppdrag att utföra och på så sätt hamna i situationer och träffa människor du aldrig hade gjort annars.

Några uppdrag är ganska roliga och lite hollywoodska: man skall skriva sin mailadress och en notering om att man vill dela en godispåse på en hundralapp som man betalar med. Andra är mer galna: spruta vatten med blomspruta på tre personer man tycker är attraktiva.

Jag här alldeles för feg för att genomföra alla de här uppdragen. Faktum är att jag inte har gjort ett enda av dem, men det var en rätt rolig (om än något tunn) bok att läsa. Jag vet inte om den är översatt från engelska, men språket verkar lite “översatt”.

Lite smårolig som sagt och några roliga idéer som säkert fungerar för några. Om inte annat kanske man får nya vänner.

Jag tar upp något som snurrar i bloggvärlden just nu.

Uppdraget är att ställa en fråga till fyra icke levande personer. Ok, jag fuskar lite grann och tar ganska stora frågor som jag förhoppningsvis får långa svar på.

• Gud
  Jag skulle fråga Gud, Allah, Buddha eller vad h*n nu heter eller vill kallas hur livet och världen fungerar och hur man skall göra för att bli lycklig. Som en bonusfråga skulle jag vilja fråga hur h*n kan låta folk lida.
• Farfar
  Jag skulle fråga min farfar om råd i livet, han verkar ha varit en klok man. Jag skulle också vilja fråga honom om livet förr, hur levde han?
• Hitler
  Jag skulle vilja fråga Hitler hur han kunde tycka som han tyckte och varifrån han fick alla sina idéer. För mig är det helt obegripligt att en människa är mindre värd för att hon är av annan ras.
• En eldsjäl
  Jag vet inte riktigt vem, kanske någon innovatör eller företagare. Eller författare eller forskare. Gärna en kvinna. Men jag skulle vilja fråga någon eldsjäl hur man hittar orken och jävlarannamat och modet att satsa på sin sak. Och hur man hittar “sin sak”.

Jag utmanar En liten tant, Erik, Lina och alla andra som vill att fundera ut fyra frågor.

Förmodligen stavas inte stormen Per med ä utan just Per, men ordvitsen bara dök upp …

Per har i all fall varit på besök i landet och tagit mycket med sig, träd som i sin tur har blockerat vägar och orsakat tele- och strömavbrott. Tågtrafiken ligger nere och några broar är avstängda. Hittills har fyra dött i stormen.

Själv har jag med gott samvete suttit inne hela dagen. Ensam med datorn och teven som sällskap. Man blev ju uppmanad till att hålla sig inne så då får man ju göra som de säger … En sak jag inte riktigt förstår är varför man frivilligt ger sig ut när SMHI och alla medier varnat för stormen och uppmanat folk att stanna inne. Måste man iväg så måste man iväg men på teve sades det att det var mycket trafik ute på vägarna. Vet man att risken för fallande träd är stor och man kanske inte kommer hem stannar man väl hemma? Eller är folk så dumma?

Jag känner med alla skogsägare som fått ännu mindre skog att vårda och mer att röja, precis när de hämtat sig och fått ordning på det som föll häromåret. Jag tycker synd om alla som inte har ström, som inte får någon värme i huset eller kan få fram vatten och som förlorar massa mat som står i kylskåp och frysboxar. Och de som inte har någon telefon, de fixar Telia fram i sommar någon gång kanske. Jag imponeras av räddningstjänst, hemvärn, hemtjänst, el- och telearbetare och alla andra som måste ge sig ut i oväder och gör det för att se till andras bästa. Ni är beundrasvärda! Stackars alla ni som sitter strandade på järnvägsstationer och busshållsplatser och inte vet vad ni ska göra. Lycka till till alla som måste såga er ut till jobbet imorgon bitti. Var försiktiga och ta hand om er!

Ja, det är jämställt i alla fall i ovädrens värld. Gudrun för två år sedan, och nu Per. Schyman och Nuder (som ju stavar med ä!)? Vad kommer sedan? Lars eller Maria eller kanske Fredrik eller Göran? Är det rent av politikerna som (omedvetet) orsakar vårt klimat? Får vi se Bush dra fram över USAs kuster framöver, eller kanske Condoleza?

Du kan allt du vill bara (om) du tillåter dig själv.
Du kan göra vad du vill med ditt liv bara (om) du vågar.
Du kan vara precis så stark du vill bara (om) du vet att du är det.
Du kan vara säker på dig själv bara (om) du litar på dig själv.
Du kan stå fast på marken bara (om) du har fötterna neråt.
Du kan bara (om) du vill.

Hur läste du texten? Prova att läsa om den igen med olika betoningar på bara och (om), prova att utesluta (om) och betona bara och se vad som händer. Visst är det häftigt att ordet bara kan ha så vitt skilda betydelser?

Andra bloggar om: språk, bara, självförtroende, självkänsla

Jodå, jag lever men är fortfarande i helgkoma. Julmaten är uppäten (visst tröttnade jag och slängde det sista i år också), den obligatoriska alladinasken tömd och julklappspappret återvunnet. Granen barrar inte än men adventsljusen är nerbrunna.

Det är årets sista dag och inte många timmar kvar tills det är 2007. Om jag skall försöka mig på någon form av sammanfattning av året som har gått får det bli i samma anda som bloggen: ensamt. Året har varit ensamt och mina tankar har kretsat mycket kring detta.

2007 hoppas jag blir lugnt men ändå fartfyllt. Jag önksar att det blir mindre ensamt och att det bjuder på många roliga överraskningar. Jag hoppas på ett stabilt år fyllt av glädje och många oensamma stunder.

Jag ger inga nyårslöften, därmed inte sagt att jag inte har saker jag vill förändra eller göra annorlunda under året som kommer.

Och jag hoppas att alla ni bloggläsare får ett bra år.
Gott nytt år!

Andra bloggar om: nyår, sammanfattning

Jag har så litet att skriva om och så mycket att göra nu att jag inte hinner känna mig ensam …

Jag tar en bloggpaus och återkommer när klapparna är öppnade, magarna fulla med julmat och godiset uppätet.

Trevlig lucia, god jul och gott nytt år på er!

Ok, jag har verkligen inget att skriva om nu och tänker att listor funkar alltid. Jag lovar att bättra mig, men det är lite mycket just nu … Advent, jul, klappköp och så …

Jag har gjort en egen lista, inspirerad från andra som florerar på nätet. Det går ut på att man öppnar all musik i sin musikspelare, sätter den på “shuffle” och trycker nästa för varje låt. Låttiteln utgör svaret.

Hur mår du idag? It must have been love
Hur har dagen varit? American idiot
Vilken är ditt livs historia? Where do we go from here?
Vilken sång beskriver dig? Sick and tired

Hur är dina vänner? Håll om mig
Hur ser dina vänner på dig? Losing my religion
Vad är det bästa med dina vänner? Stackars
Kommer det nya vänner i ditt liv? Tro

Vad tycker du om ensamhet? Bad day
Hur känns ensamhet? Vulnerable
Hur känns kärlek? Aldrig ska jag sluta älska dig
Hittar du kärleken? Ordinärt mirakel
Främsta egenskapen hos din kärlek? Angels
Kommer du att gifta dig? Somebody else
Får du några barn? Wonderchild

Får du ett lyckligt liv? Behind those eyes
Vad skall du göra med ditt liv? When I found you
Så blir ditt liv: Duett

Så blir resten av veckan: Avsked
Så vaknar du imorgon bitti: That don’t impress me much

Vilken sång kommer att spelas på din begravning? More

Andra bloggar om: ensamhet, listor, musik

(inte för att det är så mycket frost ute nu, men ändå…)

Adventsfrosten nyper mig i kinderna, det är härligt knastrigt kallt. Luften som jag andas ut bildar frusna dimmoln. Solen lyckas inte riktigt ta sig igenom det lätta molntäcket. Näsan är kall och jag fryser om fingrarna och låren. Jag vet att tårna kommer klia sådär fasligt mycket när jag kommer in igen.

Mot mig och förbi mig går familjer med barnvagnar, förälskade unga och gamla par. Någon är ute och rastar hunden, någon har två med sig. Två väninnor är ute med stavarna, någon motionsfanatiker spirnger förbi. Två äldre herrar är ute och rastar varandra.

Ett barn pekar på olika saker och frågor om allt han pekar på.
- Mamma, vad är det?
- Pappa, varför går tanten så lustigt? Pappa?

De äldre herrarna pratar om tider som flytt.
- Det var då vi var i Osla, inte sant? När din Asta blev dålig…
- Jo, det stämmer nog.

De stavande vännerna pratar om jobbet, kanske utan att lyssna på varandra.
- Ja, du vet Anita, hon försöker alltid smita undan.
- Mm. Igår var jag tvungen att jobba över för att Miriam inte hade gjort allt hon sagt att hon skulle göra.

Den lilla nyblivna familjen stannar upp, stoppar om lillflickan i vagnen och letar upp nappen och den smutsiga tygkaninen.

Från den något större familjen kommer förmaningar från pappan.
- Nejnej, Emma. Du får inte slicka på lyktstolpen.
- AAAAA. Ett illskrik och stora droppar faller längs kinderna på Emma medan pappa rusar fram och mamma hastar efter med lillebror.

Det unga paret pratar om ditt och datt, jag hör några ord: hus.., hur…, men…, bil…, jobb… Genast ser jag henne på annat sätt. Jag ser glädjen och glöden i ögonen på henne och honom. De ska snart bli familj, de också.

Hundarna hälsar glatt på varandra och trasslar in sig i varandras koppel. Jag ser hur matte och husse presenterar sig och hur en ny vänskap växer fram.

Det äldre förälskade paret går hand i hand, de stannar till vid vattenkanten och tittar på varandra. Isen har inte hunnit lägga sig än och fåglarna ser ut att frysa. På långt håll kan man se parets kärlek, den äkta kärleken, omtanken och ärligheten. De har känt varandra länge och kommer dela resten av livet med varandra. Det ser man.

Motionären springer förbi flera gånger, stannar upp, gör ett riktigt bonnasnyt och joggar lite på stället, stretchar och springer sedan vidare med kompisen som försovit sig men nu hunnit ansluta.

I sjön simmar svanparet, de håller ihop hela livet och är alltid tillsammans. En hel koloni med gräsänder simmar runt och gör sporadiska dykningar.

Och mitt däri står jag. Ensam. Ingen att prata jobb med. Ingen att dela gamla minnen med. Ingen att dela glädje och sorg med och ingen att se tillbaka eller framåt med. Ensam.

Andra bloggar om: ensamhet, vänskap, kärlek

Jag var och julklappshoppade häromdagen, i alla fall blev jag av med några bekymmer. När jag var och köpte klappar till den yngre delen av familjen slog det mig att jag är imponerad av de som jobbar i leksakaffärer. Ledsna och glada barn, trötta och stressade föräldrar. Blippande tv-spel, råmande kor och skällande hundar, att de står ut. Och lägg till det stressen när kön ringlar sig i hela affären. Och så skall man fylla på batterilagret och ha ett öga i nacken så att inga små och stora människor tar med sig obetalda saker och att alla demoexemplar låter, blinkar och lyser. Jag är emellanåt ytterst tacksam över mitt jobb…

Jag kom för övrigt på fördelar med att vara singel såhär i jultider. Man slipper klappångesten. Vad skall man köpa till sin kära? Finns det något svårare? Det skall vara något personligt, lagom dyrt, lagom fint och något som passar personen. Svårast är det väl alltid i början av förhållanden, har man hållit ihop en längre tid känner man varandra bättre och vet vad som brukar gå hem. Jag kan alltså vara glad över att slippa fundera och leta mig fördärvad över den perfekta julklappen.

Och så slipper man diskutera hur julen skall firas. Skall man dela på sig och åka på varsitt håll eller hinna med båda familjerna på samma dag. Och när båda tycker att julbordet måste ätas hos respektive mamma/mormor, hur gör man då? Och om ingen vill sitta i bilen mitt under Kalle och Snövit och alla de andra?

Andra bloggar om: ensamhet, jul, julklappar

Första december, snart första advent och kanske skyltsöndag på många ställen i övermorgon. Har ordnat lite egen skyltning här på bloggen. Sällskap efterlyses.

Gör din egen skylt…

Andra bloggar om: ensamhet, skyltar

Jag har haft min femtusende besökare här på bloggen på mindre än ett år. Det firar jag med att länka till några av mina tidigare inlägg som jag tycker är läsvärda. Uppdatering kommer emellanåt, så sidan är väl värd ett besök om ett tag igen.

Nu, lite adventsläsning. Håll till godo!

Elvaåringen - inte så ensam - om att alltid vara barn i sina föräldrars ögon
Är kärleken blind? - inlägg i Bloggstafetten omg. 3
Beslutsångest - den som ändå visste vad man ville bli
Marknaden - om utelivet
Lite som du - att alltid väljas sist
Grattis Sverige - grattis Sverige på nationaldagen
Om skönhet - vad som är vackert
Mitt hemliga dröminlägg - inlägg i Bloggstafetten omg. 4
Ensamhet - ett förbjudet ämne - Ensamheten är ensam
Det elfte budordet - om att uppskatta vad man har
Självkänsla - om att inte tro på sig själv
Nätdejtarens bön - något för alla internetflirtare
Om ensamhet - om gemenskap som inte hittat rätt

Andra bloggar om: ensamhet, läsvärt

Nu börjar det bli dags igen för ledigheter. Som ensamstående är det likadant varje gång det är dags för massledigheter på sommaren och under julen. Det är vi singlar som får rätta oss efter er andra. Nu generaliserar jag en del men singlarna har inga resor som är bokade och betalda, vi har inga barn som måste tas om hand för att det är ojämn vecka eller för att maken/hustrun måste jobba. Vi har inga dagis som stänger att ta hänsyn till och i mångas ögon har vi helt enkelt inget liv.

Det är vi som får flytta på våra planer, vi får ta strödagarna i jul och tidiga eller sena veckor på sommaren.

Föräldrar kan alltid dra till med att de måste vara hemma med barnen för att dagis är stängt eller för att de har fått byta vecka för exet skall på affärsresa. De kära har resor bokade eller så är det första semestern de har kunnat ha ihop på flera år.

Och här står vi ensamma med julledighet i slutet av januari och sommarsemester i september. (Fast det är ju numera så att det är då snön brukar komma och antalet regndagar är få, så det kanske är bra ändå?)

Det var mycket lättare i skolan, då var man ledig alla på en gång. Man kanske skulle ta och bli lärare? (jaja, jag vet att de inte har tio veckors sommarlov och alla loven som ungarna får…)

Andra bloggar om: ensamhet, semester, ledighet

Flickor och pojkar var vi allihop till en början, små avbilder av mänskligheten till att börja med. Men så växte man lite varje dag, både i kroppen och i själen. Och så plötsligt en dag, fråga mig inte när, var man vuxen.

Man hittar sig själv i vuxna situationer och diskussioner. Man skaffar jobb, bostad, bil och kanske familj och katt eller hund. Man pratar jobb, politik, naturkatastrofer och händelser i världen och diskuterar pensioner och litteraturpristagare.

När blev vi vuxna? Och när växte vi ifrån varandra? När slutade vi vara ett gäng som visste precis var vi hade varandra? När blev vi så vuxna att vi inte längre ser de små sakerna i livet? När slutade skogen vara hem för ett okänt folk? När blev en sten bara en sten? När blev chefen och andras inkompetens ett av de viktigaste samtalsämnena? När slutade vi knuffas, rivas och bitas? När tog pankandet av platser slut och när började skitsnacket och skvallret bakom ryggarna?

När slutade vi riva legotorn för varandra och när började vi riva varandras själar? När slutade vi fråga chans på varandra och när krossades våra hjärtan av ensamheten som blev kvar?

När blev vi vuxna?

Andra bloggar om: vuxenhet, vänskap, kärlek, ensamhet

Jag vill att någon tittar på mig med “den där” blicken. Blicken som alla känner igen, blicken som talar om att “det är hon som gäller för mig”. Jag vill att någon håller om mig bakifrån, kramar och omfamnar mig. Jag vill att någon håller mig nära och hårt. Jag vill att någon stryker mig över låret eller ryggen för att visa att han finns där för mig. Jag vill att någon längtar efter mig och att någon blir glad när jag ringer.

Jag vill ha någon som håller mig i handen under promenader, jag vill att någon ibland trevar efter mig bara för att försäkra sig om att jag finns där. Jag vill ha någon som lugnar mig när jag stressar upp mig, peppar mig när jag är trött och tröstar mig när jag är ledsen. Jag vill ha någon som jag kan dela ensamma kvällar och långa morgnar med. Jag vill ha någon som jag kan prata med, föra långa samtal och diskussioner med.

Jag vill att det finns någon som förstår mig och låter mig vara den jag är. Jag vill att det finns någon som bara genom att existera gör mig lycklig.

Andra bloggar om: ensamhet, kärlek

Självklart finns det fördelar med att vara singel också. Man har rätt mycket för sig själv, sängen och täcket till exempel. Men behöver aldrig vakna mitt i natten iskall och inse att sängkompisen har virat in sig i täcket, man behöver inte ligga och försöka smygdra åt sig lite mer precis när man tror att han har somnat. Och man kan snurra in sig hur mycket man vill, och vifta med tårna utanför sängkanten om man vill det.

Man har inte heller någon som man törnar emot innan man har lärt känna varandras sovmönster, jag kan lägga mig på tvären om jag vill det. Nu räcker ju inte min säng till till det men jag hade kunnat göra det. Och jag kan ha så många kuddar i sängen jag vill utan att någon stör sig på det. Utom möjligen jag själv när det är dags att byta lakan eller bädda.

Inte att förglömma så kan jag ha tänt lampan och läsa så länge jag vill. Det är ingen som grymtar lite i skymundan, mer än jag själv dagen efter en långläsarkväll. Får jag för mig att jag skulle vilja läsa mitt i natten kan jag ju göra det med utan att störa någon. Jag vet inte riktigt varför jag skulle vilja läsa mitt i natten, men jag kan…

Jag kan vakna för mig själv på morgonen (gör det dock nästan undantagsvis med väckarklockans hjälp) och ta den tid jag behöver för att vakna. Jag behöver inte vara social innan jag går utanför dörren och kan snooza så många gånger jag vill (läs hinner).

Framför allt slipper jag snarkningar och får sova ifred om nätterna utan någon som ena stunden slutar andas och nästa välter hela huset.

Lösningarna är förstås många till ovanstående problem men jag kan ju alltid intala mig att jag är lycklig som singel som slipper sov- och sängproblematiken.

Andra bloggar om: ensamhet, sängar