11-åringen, inte så ensam
En liten tant skriver här om att vara elva år, att det är det man alltid är i sina föräldrars ögon.
Plötsligt inser jag att det är det jag alltid kommer att vara. Elva år för mamma och pappa, kanske framför allt för mamma.
Mamma som alltid undrar om man har alvedon och halstabletter hemma när man nämner att jag är lite snuvig och med ont i halsen.
Mamma som frågar så att man säkert har pengar så att det räcker när man gnäller över att det är knapert en månad.
Mamma som man alltid kan få att laga sin favoritmat när man hälsar på.
Mamma som alltid tar med lite hembakta bullar eller nå’t annat gott när hon hälsar på.
Mamma som undrar om man äter ordentligt.
Pappa som alltid ställer upp o hämtar när det behövs.
Pappa som förklarar alla papper när man behöver.
Pappa som fixar, lagar och donar när något krånglar.
Pappa som alltid har bra svar och kloka tankar när man är lite fundersam och vilsen.
Ibland blir jag lite irriterad och tänker att va fasen, jag är ju vuxen. Kan själv-treåringen dyker upp. Men så tänker jag på all deras omsorg och blir alldeles varm i hjärtat. Helt ensam är jag ju aldrig. Jag kommer alltid att vara mina föräldrars barn och ibland känner jag mig faktiskt inte så mycket mer än elva år inuti. Då är det rätt skönt att bli sedd som en sådan också från sina föräldrar. Och få den där extra omsorgen, tryggheten och ompysslingen som man behöver.
Jamen visst, är det så! Jag trivdes med att vara 11 år i min pappas ögon, det får jag nog erkänna. När han gick bort upplevde jag mig som föräldralös så fullvuxen och medelålders jag var. Min mamma var då död sedan många år.
Comment av En liten tant — 2006-01-10 21:09