om att ta hand om
Jag är ensambarn. Det innebär att jag är ensamt barn i min familj. Säkert var, och är, jag ganska bortskämd och har fått en del extra under min uppväxttid som många med syskon kanske inte fått. Men det innebär också just det att jag är ensamt barn i min familj.
En dag kommer jag att stå där. Med en mamma som inte minns vem jag är och en pappa som ska sköta huset själv fastän han knappt kan ta sig uppför trappan. Jag kommer att stå där med hus och mark som jag inte har någon aning om hur det skall tas hand om och vad man bör göra. Och alla papper sedan, som man måste skicka in, ta hand om och förstå, jag som knappt har ordning på mina egna. De flesta hamnar i spara-högen och resten i hjälp-vad-är-detta-högen.
Det känns lite, eller ganska mycket faktiskt, när man väl börjar tänka på det, skrämmande att tänka på att jag en dag skall ta över allt som är deras. Jag hoppas att det dröjer många långa år tills jag behöver bekymra mig om dessa frågor och att min mamma och pappa får vara pigga och friska länge framöver. Själv är jag inte tillräckligt "vuxen" för sådant här än, jag behöver fortfarande pappas hjälp om jag skall försöka förstå mig på olika bankbesked (jag kan se om det har gått plus eller minus) eller elräkningen (fast å andra sidan, vem förstår den?) och uppskattar verkligen hans förklaringar och mammas alla kloka råd och pratstunder.
Någon gång kommer jag ensam att behöva bestämma var mina föräldrar har det bäst, Hemma eller På Hemmet. Jag kommer att behöva säga ifrån när det är dags för pappa att inte köra bil längre och ha koll på att mamma tar rätt medicin. Jag kommer att få ta hand om dem. Ensam. De som alltid i alla år tagit hand om mig. Och det gör de fortfarande. Och det är jag så tacksam för.
För hur gärna man än vill att ens föräldrar skall vara som nu så åldras de. Det är oundvikligt.
Jag är också ensambarn, eller endabarn. Hade inga bekymemr av det då jag var liten men nu kan jag känna att det är lite trist att inte ha familj. Ingen som man an prata gamla barndomsminen med på ålderdomen…
Däremot har jag halvsyskon, 2 st, men jag har aldrig växt upp med dem, knappt träffat dem så det kan inte räknas? De är barn än så länge…Så en av mina föräldrar lär ju inte vara ensam på ålderdomen. Andra som kan ta beslut….
Räknar mig som endabarn i alla fall…
Comment av Manon — 2006-02-17 17:04
Förstår precis vad du menar, speciellt det där med att prata barndomsminnen, det är något jag kan sakna. Och att ha något gemensamt på ett annat sätt än vad man har med vänner och bekanta.
Comment av ensambarn — 2006-02-17 18:42
Jag är ensambarn. Min dotter är ett ensambarn. min mormor var ensambarn. Nu hjälper jag mina gamla föräldrar på olika sätt. Värnar om dem. Försöker att leva ett eget liv. Jag har brottats mycket med de starka bindningar som uppstår när man är så fååå. Jag tror att en del ensambarn (kanske jag ) blir rätt ensamma livet ut. Jag kan känna mig ensam när jag är i min nya familj. Jag känner mig enormt bunden till mina föräldrar. Jag säger till mig själv att var och en har ett ansvar att själv planera för ett gott liv på äldre dar. Min mamma, som nu är gammal och dement har mycket bra vård, jag har måst bevaka och se till att det blivit så. MEN jag behöver inte känna att jag ska ta handom henne. Själv skall jag försöka att planera för min egen ålderdom medan tid är. Detta är inga lätta saker !
Comment av marianne — 2006-02-19 19:40
Tack för dina tankar Marianne, jag tror det ligger mycket i det du säger, att man lätt(are?) blir ensam livet ut (för det är den verklighet man känner till?) men att det också gäller att skapa sitt eget liv.
Comment av ensambarn — 2006-02-20 18:21
Jag är också ensambarn och känner igen mig i era tankar.
Comment av Sara — 2006-02-20 21:44
Precis så är det ju. Tänk - någon som förstår.
Jag har bara ett ensambarn i min vänkrets och hon har vuxit upp med båda sina föräldrar i ett harmoniskt hem. Till skillnad från mig som vuxit upp med skilda föräldrar. Båda mina föräldrar har dessutom syskon så ingen vet direkt hur jag har det. Hur stort ansvaret känns.
Jag är också starkt bunden till mina föräldrar. Framför allt pappa som jag växte upp med.
Och det betalar jag dyrt för nu när han har problem. Det är ett sådant ansvar att jag tror jag snart går under. Men det fattar inte han - för han är så van vid att andra tagit honom ur sina kriser hela tiden.
Men det här är hans värsta kris någonsin, en följd av att han aldrig tagit sitt ansvar förut i livet och nu är det för sent, nu får jag betala priset för det. Så här står man då. Ensam och maktlös.
Jag skulle gett allt för ett syskon att dela ansvaret med! När det gäller pappas problem känner jag mig ensammast i världen.
Sorry - blev lite negativt inlägg det här, inte meningen!, men det är bara att ignorera. Du rörde vid en öm sträng som ville ut!
Jättebra blogg! Som jag hittade via http://lorelaigilmore.blogspot.com/
Kram
Mia
Comment av Mia — 2006-02-24 07:43
Jag förstår hur det känns Mia, att det är tungt emellanåt.
Comment av ensambarn — 2006-02-24 18:20
hejsan. är också ensambarn och skrev precis ett eget blogginlägg om hur jag upplever det. Håller med om att de är skrämmande att tänka hur de komer bli när man blir äldre å får ta hand om föräldrarna. men man får helt enkelt hjälpa dem efter allt dom har gjort för en själv i guess..
Comment av Mimmi — 2007-12-02 23:13
Hej. Jag har åtta syskon, men jag har ensam hand om min mamma. Jag har försökt involvera mina syskon att hjälpa mig, men de skapar konflikt om något annat för att få en ursäkt att inte finnas tillhands, och att undvika mig.
De saknar ansvarskänsla, något jag grubblat på länge. Hur man orkar leva med sig själv, när man skiter i andra.
Mamma börjar bli dement, och bördan kommer att öka för mig. Jag har dessutom en dotter på 16 som har asperger syndrom, en variant av autism.
Jag hittade in på din blogg idag, du skriver fint om ensamheten.
Jag är helt ensam och har varit i ca 8 år, tidigare såg mitt liv annorlunda ut.
Vännerna har alla fallit bort ju mer jag kämpat med min dotter och mamma.
Jag tvivlar på om det finns någon därute för alla. Man kanske ska acceptera att livet kan se ut på många olika vis.
Det viktiga är nog också att ha en bra realtion med sig själv, att känna respekt för den man är.
Comment av Miranda — 2008-08-07 13:00
Tack för dina ord Miranda! Jag förstår allt mer och mer att man inte behöver vara ensambarn eller allmänt ensam för att känna sig ensam, man kan vara ensam ändå.
Det gör mig ont att höra att du har det så jobbigt med din familj.
Även jag har börjat tvivla, men med nio miljoner i Sverige och åtskilliga miljarder människor i världen borde det ju finnas. Såklart har du rätt i att det viktigaste är att ha en bra relation med sig själv. Det krävs mycket arbete med det, och något man bör vara medveten om.
Lycka till med mor och dotter!
Comment av ensam — 2008-08-07 17:29