Jag berättade tidigare om att jag tyckte det var underbart att flytta hemifrån, för då var jag riktig ensam och fick sköta mig själv. Och det var det, det var underbart alldeles innan och underbart efter en tid, och som jag skrev också ganska underbart idag. Men mitt i flytten och ett tag efter var det inte alls underbart. Så ensam som jag var då hade jag aldrig tidigare känt mig.

Det var så tyst och tomt, jag kunde inte bara gå och sätta mig vid köksbordet eller i tevesoffan och prata om hur dagen varit eller bara känna någons närvaro. Det kan jag fortfarande sakna något alldeles idag. Har det hänt någon annorlunda eller speciellt under dagen har jag ingen som jag kan berätta det för, så där helt apropå som man gör när man har pojkvän eller familj.

Sedan var jag tvungen att fixa allt själv också. Det kan också kännas ensamt. Van vid att föräldrarna på något sätt fixade det mesta praktiska som skulle lösas hemma fick jag nu själv ta tag i saker och se till att de blev gjorda. Tack alla ni snälla vaktmästare hos alla hyresvärdar genom åren! (Ni kan inte alltid ha det så lätt…) Nu efter ganska många år har jag lärt mig en hel del även om pappa med borrmaskinen och mamma med symaskinen är på besök emellanåt.

En känsla som inte lämnar mig i första taget är känslan av att jag inte visste vad jag hade gett mig in på när jag flyttade, så liten och ensam som jag kände mig. Jag ångrade mig flera gånger, men det gör jag naturligtvis inte idag. Jag är jätteglad att jag flyttade och att jag tog klivet ut i världen. Jag kan fortfarande känna mig så liten och så ensam ibland när den stora ensamheten slår mig i magen.

När jag flyttade var det många andra i min vänkrets som gjorde samma sak, en del bara till ett annat samhälle, andra ut i världen. Vi splittrades och hade inte längre skolan som höll oss samman. Det gjorde att vi inte höll kontakten lika mycket, det bidrog naturligtvis också till den stora ensamheten. Visserligen fick jag så småningom nya vänner, men det är något med ens barndoms- och ungdomsvänner.