Jag är en sann romantiker och en makalös dagdrömmare. Jag skyller min skoltid, eller snarast transporterna, på dagdrömmeriet. Jag har åkt skolskjuts en och en halv timme om dagen till och från skolan i en liten, trång och 1) för varm eller 2) för kall buss (beroende på årstid) i tolv år.

Bor man långt bort på rutten och inte kan läsa läxor för att 1) vägen slingrar sig fram så att man blir åksjuk eller 2) de andra barnen bråkar eller skrattar för högt och för mycket, måste man ju sysselsätta sig med någonting. Och jag dagdrömde alltså. Det gör jag fortfarande om jag sitter på en buss, ett tåg eller i en bil och skall transportera mig längre sträckor.

Jag har sett varenda streck i Stora Vägen och haft koll på var varenda håla på Lilla Vägen fanns under mina skolår. Jag har sett träden susa förbi genom rutan medan jag drömde mig bort till andra världar. Jag har känt huvudet skakas mot glasrutan och nästan bränt mig om foten på bussens element medan jag var i något förlovat land där allt gick enligt mina planer. Ibland var jag fotbollsproffs, eller filmstjärna. Ibland befann jag mig i en värld där allt bara kunde bli bättre. Kanske var jag hemlös eller utan armar och någon räddade mig.

Jag dagdrömmer ofta nu för tiden också, speciellt som jag skrev innan, på olika transportmedel där jag själv inte behöver vara aktiv. Tankarna flyr ifrån mig, flyttar sig en bit ovanför mitt huvud och hittar på egna små historier som filmatiseras på näthinnan. Det är rätt skönt att få fly från verkligheten emellanåt, drömma sig bort till en värld där jag inte är ett ensambarn. Det finns en värld där jag inte är ensam, det vet jag. Jag drömmer om den lite för ofta bara, och gör den så romantisk och idealisk att jag nog riskerar att missa den när jag kliver in i den i verkliga livet.