När jag var liten ville jag inget hellre än att bli vuxen. Nu när jag är det finns det stunder då jag inget hellre vill än vara barn igen. Allt var så enkelt då. Man hade försörjning och blev älskad av de bästa föräldrar man kunde tänka sig. I tonåren var man väl alltid förbannad på både dem och alla andra, men visst älskade man dem då också.

Man hade tio veckors ledighet under årets skönaste period, nu har man med lite tur fyra veckor med kanske tre dagars solsken. Då hade man fritid och var inte helt slut när man kom hem på eftermiddagen. Man behövde inte sköta hushållet, även om mamma tjatade på en att städa rummet och hjälpa till med disken eller tvätten.

Man hade gott om vänner, alltid fanns det någon i skolan att leka med. Man var alltid älskad. Av föräldrar och resten av familjen. Jag är helt säker på att mina föräldrar fortfarande älskar mig och självklart älskar jag dem över allt annat. Men tyvärr räcker det inte alltid riktigt till längre, man vill ha lite mer ut av livet.

Man hade inga större bekymmer då. Visst, livet kunde vara piss för att man hade haft fel kläder i skolan eller bråkat med bästa bästaste kompisen. Och jag är mycket väl medveten om att många, allt för många, barn har haft en riktigt jävlig barndom med mobbning, fattigdom, föräldralöshet, våld, sjukdomar och allt annat ont och hemskt du kan tänka dig, men jag hade det bra och det är jag ju naturligtvis glad för. Det finns många vuxna idag som är så lyckliga över att de är vuxna och alldeles för många barn som vill och/eller tvingas bli vuxna för fort. Självklart är jag också glad att jag är vuxen, det är en helt annan frihet. Det är jag som bestämmer över mitt liv och jag kan göra vad jag vill åt det. Bara jag och ingen annan. Men ibland när vuxenlivet blir för mycket vill man krypa tillbaka några år (nu börjar de bli rätt många), till tiden då allt gick så lätt. Till de där rosenskimrande somrarna när myggbett och skrapsår var det värsta som kunde hända. Till dagar fyllda med bad och magplask, snöbollskrig och skridskoåkning.

Egentligen är det nog inte barndomen jag vill åt, det är den guldglittrande och rosaskimrande världen, ni vet den som brukar vara lite luddig i kanterna och ha ett soft filter på i tv. Jag vill ha en liten dörr som jag kan gå igenom och fly min ensamhet ett slag, och landa i en värld där ensamhet är ett ord som inte finns. En värld fylld av lekar med kompisar, pussar i buskarna med grannkillen, shoppingrundor och fikastunder med bästa väninnan och djupa samtal med Kärleken. I den världen finns det ingen som mår dåligt, inga krig, oroligheter eller terrorism och ingen orättvisa. Alla människor är lika mycket värda och världens resurser är jämt fördelade över vårt jordklot. I den världen har alla någon att älska och alla är älskade av någon. Ingen behöver vara ensam, alla har någon som bryr sig om dem.

Andra bloggar om: ensamhet, verklighetsflykt