Om vuxenhet
Flickor och pojkar var vi allihop till en början, små avbilder av mänskligheten till att börja med. Men så växte man lite varje dag, både i kroppen och i själen. Och så plötsligt en dag, fråga mig inte när, var man vuxen.
Man hittar sig själv i vuxna situationer och diskussioner. Man skaffar jobb, bostad, bil och kanske familj och katt eller hund. Man pratar jobb, politik, naturkatastrofer och händelser i världen och diskuterar pensioner och litteraturpristagare.
När blev vi vuxna? Och när växte vi ifrån varandra? När slutade vi vara ett gäng som visste precis var vi hade varandra? När blev vi så vuxna att vi inte längre ser de små sakerna i livet? När slutade skogen vara hem för ett okänt folk? När blev en sten bara en sten? När blev chefen och andras inkompetens ett av de viktigaste samtalsämnena? När slutade vi knuffas, rivas och bitas? När tog pankandet av platser slut och när började skitsnacket och skvallret bakom ryggarna?
När slutade vi riva legotorn för varandra och när började vi riva varandras själar? När slutade vi fråga chans på varandra och när krossades våra hjärtan av ensamheten som blev kvar?
När blev vi vuxna?
Vuxna blev vi nog när vi bestämde oss för att inte vara sårbara längre. Alla har väl upplevt ett tillfälle då någonting jobbigt hänt och vi sagt att det där skall jag aldrig utsätta mig för igen. Då började vi att bygga upp en sköld runt oss själva för att skydda oss. Det fortsätter genom hela livet och kvar blir en personlighet som hellre hackar på andra för att skydda sig själv.
Öppenhet inför sina känslor tillhör barndomen, alltför ofta får vi törnar under livets resa och börjar sätta lock på våra innersta känslor. Resten av livet putsar vi vår falska fasad för att visa upp en trygg person med utstrålning, egentligen är det bara ett bevis på vår förmåga att spela teater, som innerst inne är rätt ensam.
Nu kan vi inte längre känna tryggheten i varandra som vi gjorde när vi var yngre för vi kommer inte igenom den sköld vi alla bär runt oss.
När vi kan släppa våra sköldar, lossa våra känslomässiga blockeringar och bejaka friheten i oss själva då blir vi fria som barn igen. Nu slutar vi att vara som “vuxna” utan är mer som ett öppet barn fast med väldigt lång erfarenhet.
Friheten är förlösande och ur den gråa livsdimman börjar äntligen solens strålar att skina igenom…
/R
Comment av Roger — 2006-11-26 16:01