Nu börjar det bli dags igen för ledigheter. Som ensamstående är det likadant varje gång det är dags för massledigheter på sommaren och under julen. Det är vi singlar som får rätta oss efter er andra. Nu generaliserar jag en del men singlarna har inga resor som är bokade och betalda, vi har inga barn som måste tas om hand för att det är ojämn vecka eller för att maken/hustrun måste jobba. Vi har inga dagis som stänger att ta hänsyn till och i mångas ögon har vi helt enkelt inget liv.

Det är vi som får flytta på våra planer, vi får ta strödagarna i jul och tidiga eller sena veckor på sommaren.

Föräldrar kan alltid dra till med att de måste vara hemma med barnen för att dagis är stängt eller för att de har fått byta vecka för exet skall på affärsresa. De kära har resor bokade eller så är det första semestern de har kunnat ha ihop på flera år.

Och här står vi ensamma med julledighet i slutet av januari och sommarsemester i september. (Fast det är ju numera så att det är då snön brukar komma och antalet regndagar är få, så det kanske är bra ändå?)

Det var mycket lättare i skolan, då var man ledig alla på en gång. Man kanske skulle ta och bli lärare? (jaja, jag vet att de inte har tio veckors sommarlov och alla loven som ungarna får…)

Andra bloggar om: ensamhet, semester, ledighet