(inte för att det är så mycket frost ute nu, men ändå…)

Adventsfrosten nyper mig i kinderna, det är härligt knastrigt kallt. Luften som jag andas ut bildar frusna dimmoln. Solen lyckas inte riktigt ta sig igenom det lätta molntäcket. Näsan är kall och jag fryser om fingrarna och låren. Jag vet att tårna kommer klia sådär fasligt mycket när jag kommer in igen.

Mot mig och förbi mig går familjer med barnvagnar, förälskade unga och gamla par. Någon är ute och rastar hunden, någon har två med sig. Två väninnor är ute med stavarna, någon motionsfanatiker spirnger förbi. Två äldre herrar är ute och rastar varandra.

Ett barn pekar på olika saker och frågor om allt han pekar på.
- Mamma, vad är det?
- Pappa, varför går tanten så lustigt? Pappa?

De äldre herrarna pratar om tider som flytt.
- Det var då vi var i Osla, inte sant? När din Asta blev dålig…
- Jo, det stämmer nog.

De stavande vännerna pratar om jobbet, kanske utan att lyssna på varandra.
- Ja, du vet Anita, hon försöker alltid smita undan.
- Mm. Igår var jag tvungen att jobba över för att Miriam inte hade gjort allt hon sagt att hon skulle göra.

Den lilla nyblivna familjen stannar upp, stoppar om lillflickan i vagnen och letar upp nappen och den smutsiga tygkaninen.

Från den något större familjen kommer förmaningar från pappan.
- Nejnej, Emma. Du får inte slicka på lyktstolpen.
- AAAAA. Ett illskrik och stora droppar faller längs kinderna på Emma medan pappa rusar fram och mamma hastar efter med lillebror.

Det unga paret pratar om ditt och datt, jag hör några ord: hus.., hur…, men…, bil…, jobb… Genast ser jag henne på annat sätt. Jag ser glädjen och glöden i ögonen på henne och honom. De ska snart bli familj, de också.

Hundarna hälsar glatt på varandra och trasslar in sig i varandras koppel. Jag ser hur matte och husse presenterar sig och hur en ny vänskap växer fram.

Det äldre förälskade paret går hand i hand, de stannar till vid vattenkanten och tittar på varandra. Isen har inte hunnit lägga sig än och fåglarna ser ut att frysa. På långt håll kan man se parets kärlek, den äkta kärleken, omtanken och ärligheten. De har känt varandra länge och kommer dela resten av livet med varandra. Det ser man.

Motionären springer förbi flera gånger, stannar upp, gör ett riktigt bonnasnyt och joggar lite på stället, stretchar och springer sedan vidare med kompisen som försovit sig men nu hunnit ansluta.

I sjön simmar svanparet, de håller ihop hela livet och är alltid tillsammans. En hel koloni med gräsänder simmar runt och gör sporadiska dykningar.

Och mitt däri står jag. Ensam. Ingen att prata jobb med. Ingen att dela gamla minnen med. Ingen att dela glädje och sorg med och ingen att se tillbaka eller framåt med. Ensam.

Andra bloggar om: ensamhet, vänskap, kärlek