Jag trodde jag hade hittat kärleken, att jag äntligen skulle få ta del av tvåsamheten och känna den där vidunderliga kärleken som det står om i romaner.

Jag var så säker. En dag dök tanken bara upp där. Och det kändes så naturligt och självklart. Så logiskt, det klart att vi ska leva tillsammans och bli gamla ihop. Jag kunde inte förstå att jag inte sett det innan. Du har funnits i periferin ett tag och för en stund kom du att komma närmare. Vi började lära känna varandra så smått. Du verkade vara en vanlig person, precis vad jag är ute efter. En normal kille med vettiga och sunda tankar. Det räcker för mig. Jag tyckte att jag visade mitt intresse och mina känslor tydligt. Vissa dagar tyckte jag mig också få lite respons. Men som vanligt tog jag ut saker i förskott. Kanske var du bara trevlig, eller så kunde du bara inte visa ditt ointresse. Jag blev aldrig riktigt klok på dig och nu är det försent. Nu finns du inte ens i yttersta periferin, du lever i en annan sfär och våra vägar kommer inte att korsas eller gå ihop framöver.

Av lyckan och kärleken blev ingenting. Jag tappade bort något jag egentligen aldrig hittat. Jag såg bara skymten av den. Och jag gillade vad jag såg. Fast jag vet att det egentligen inte var kärleken jag såg, det var min dröm om kärleken. Ett rosaskimrande luftslott som skulle raseras om någon annan än jag så mycket som andades på det. Men, det var min dröm, den perfekta och ultimata drömmen. Och det gör så ont att vakna upp i verkligheten.