Jag läser om olika sätt att hitta kärleken, och nya vänner också, för den delen. Det skrivs mycket om internet. Såklart. Det finns vänskapsidor och matchmakingsidor, portaler och communitys. Kanske fungerar de, jag vet många par i min omgivning som har träffat varandra på det sättet. Men jag vet också många gånger när det inte har fungerat. Själv är jag lite skeptisk. Jag har skrivit om det innan. Jag tycker att det är lite för lätt att vara någon annan än själv på nätet. Ibland är valet att förställa sig medvetet, och ibland helt omedvetet.

Något annat det har skrivits mycket om på senare tid är singelträffar och singelresor. Festivaler och singelkvällar. Nästan överallt står det “för dig över 40″. Varför? Varför är inte vi yngre välkomna? Nu tror jag ju inte att jag skulle bli portad om jag ville gå dit, men jag vill möta människor i min egen ålder. Inte bara, för såklart tror jag att både vänskap och kärlek klarar många gränser, men ofta känner man sig mer bekväm med folk i sin egen ålder. Vi har ungefär samma referensramar och befinner oss ofta på ungefär samma ställe i livet.

Men varför är “åldersgränsen” så hög? Inte kan jag vara ensam om att inte vara ungdom men ännu inte känna mig vuxen och vilja träffa nya människor? Och kanske hitta en ny vän eller rent av kärleken? Inte kan jag vara ensam om att inte trivas på krogen och tycka det är lättare att lära känna personer under andra omständigheter? Vi måste vara fler som har tröttnat på nattklubbar och uteliv, rent av känner oss för gamla för det. Jag har tröttnat på krogen, och tror faktiskt inte att det är där jag kommer träffa mannen i mitt liv där.

Vad finns det för alternativ för oss ensammingar som inte fattar grejen med Spray Date, tycker nattklubbar är jobbiga att vistas på och som är för unga för singelfestivalerna?