Jag är ett ensambarn. Det är inget jag direkt har funderat på genom åren. Det har ju alltid varit så; jag, mamma och pappa. En liten familj men ändå en familj. Jag är inte arg för att min uppväxt blev som den blev eller för att mina föräldrar aldrig gav sig själva ett barn till och mig ett syskon. Jag har haft det alldeles utmärkt och aldrig saknat någonting. Det var deras val att skaffa ett barn, kanske var det inte ett val. Det är inget vi har pratat om. Men det var så det blev, och det är så det är.

Jag tror att ett ensambarn ofta fortsätter att vara ensamt livet igenom. Ensamhet är något som, jag mer och mer har märkt av, har speglat, och speglar mitt liv. Jag vet också att det kommer vara en del av mitt liv framgent. Ensamheten kommer alltid att finnas med mig. På gott och ont. Ibland gör det så ont att lungorna krymper åt och hjärtat brister. Andra dagar kan det vara ganska skönt att vara ensam. Men majoriteten av dagarna önskar jag mig mindre ensam. Jag saknar någon att dela mig själv med.

Under min uppväxt kan jag inte påminna mig om att jag någonsin saknade en bror eller syster. För mig har det varit lika självklart att inte ha något syskon som det är självklart för någon annan att det alltid har funnits ett syskon med i livet. Vi har aldrig vetat något annat, och det vi är uppvuxna med är det vi är vana vid. Det är först nu, i vuxen ålder, som jag saknar ett syskon. Jag saknar någon som man kan umgås med och dela tankar med, någon som alltid funnits med i ens liv och någon som alltid kommer att finnas där. Jag saknar tryggheten i att veta att det alltid finns någon där. En vän, hur god hon eller han än är, kan man “göra slut” med. Men en bror eller syster finns alltid i ditt liv, även om ni är osams och bråkar. Ditt syskon finns alltid där. Det är såklart inte alltid så, det finns undantag, men tanken är i alla fall att det ska vara så.

Det finns ju saker man inte vill prata med vem som helst om. Som att du inte vill prata kärleksfrågor med en avlägsen bekant eller arbetskollega. Självklart har jag saker jag skulle vilja diskutera med någon närstående som har varit med länge men som jag inte vill prata med mina föräldrar om. Jag vill inte berätta att jag känner mig rådvill inför framtiden; hur jag skall klara av att ta hand om allt den dagen de inte längre finns kvar i livet längre eller hur jag skall klara mig utan dem? Jag vill inte prata om min ensamhet och det faktum att jag inte har någon i mitt liv att dela mina innersta tankar med. Men, hade jag en syster eller bror inbillar jag mig att mitt liv skulle vara lite lättare, jag skulle ha en större familj och vara lite mindre ensam. För faktiskt är det så att det är ensamheten som tär värst, att veta att det faktiskt inte är så många utöver mina två föräldrar som verkligen bryr sig om mig och känner mig. Det, och det faktum att jag en dag kommer att vara helt ensam kvar i vår familj är jobbigt. Riktigt jobbigt.