Ett ensamt barn blir en ensam vuxen
Jag är ett ensambarn. Det är inget jag direkt har funderat på genom åren. Det har ju alltid varit så; jag, mamma och pappa. En liten familj men ändå en familj. Jag är inte arg för att min uppväxt blev som den blev eller för att mina föräldrar aldrig gav sig själva ett barn till och mig ett syskon. Jag har haft det alldeles utmärkt och aldrig saknat någonting. Det var deras val att skaffa ett barn, kanske var det inte ett val. Det är inget vi har pratat om. Men det var så det blev, och det är så det är.
Jag tror att ett ensambarn ofta fortsätter att vara ensamt livet igenom. Ensamhet är något som, jag mer och mer har märkt av, har speglat, och speglar mitt liv. Jag vet också att det kommer vara en del av mitt liv framgent. Ensamheten kommer alltid att finnas med mig. På gott och ont. Ibland gör det så ont att lungorna krymper åt och hjärtat brister. Andra dagar kan det vara ganska skönt att vara ensam. Men majoriteten av dagarna önskar jag mig mindre ensam. Jag saknar någon att dela mig själv med.
Under min uppväxt kan jag inte påminna mig om att jag någonsin saknade en bror eller syster. För mig har det varit lika självklart att inte ha något syskon som det är självklart för någon annan att det alltid har funnits ett syskon med i livet. Vi har aldrig vetat något annat, och det vi är uppvuxna med är det vi är vana vid. Det är först nu, i vuxen ålder, som jag saknar ett syskon. Jag saknar någon som man kan umgås med och dela tankar med, någon som alltid funnits med i ens liv och någon som alltid kommer att finnas där. Jag saknar tryggheten i att veta att det alltid finns någon där. En vän, hur god hon eller han än är, kan man “göra slut” med. Men en bror eller syster finns alltid i ditt liv, även om ni är osams och bråkar. Ditt syskon finns alltid där. Det är såklart inte alltid så, det finns undantag, men tanken är i alla fall att det ska vara så.
Det finns ju saker man inte vill prata med vem som helst om. Som att du inte vill prata kärleksfrågor med en avlägsen bekant eller arbetskollega. Självklart har jag saker jag skulle vilja diskutera med någon närstående som har varit med länge men som jag inte vill prata med mina föräldrar om. Jag vill inte berätta att jag känner mig rådvill inför framtiden; hur jag skall klara av att ta hand om allt den dagen de inte längre finns kvar i livet längre eller hur jag skall klara mig utan dem? Jag vill inte prata om min ensamhet och det faktum att jag inte har någon i mitt liv att dela mina innersta tankar med. Men, hade jag en syster eller bror inbillar jag mig att mitt liv skulle vara lite lättare, jag skulle ha en större familj och vara lite mindre ensam. För faktiskt är det så att det är ensamheten som tär värst, att veta att det faktiskt inte är så många utöver mina två föräldrar som verkligen bryr sig om mig och känner mig. Det, och det faktum att jag en dag kommer att vara helt ensam kvar i vår familj är jobbigt. Riktigt jobbigt.
Hej!
Din blogg om ensambarn berörde mig.
Känner med dig. Jag har nyligen mist min käre man. Men jag har syskon och vänner. Jag vill gärna ha fler..kanske du?
Comment av Hille — 2008-06-28 18:42
Tack för din kommentar Hille. Det gör mig ont att höra att du mist din man, livet blir tyvärr inte alltid som man tänkt sig.
Comment av ensam — 2008-06-29 07:50
Fin text. Jag är själv ensambarn.Så länge minna föräldar levde hade jag dem och gott om vänner. Mitt föräldrahem kom mer eller mindre att fungera som ett “öppet hus” -minna vänner var deras vänner osv. En del kom att vara “barn i huset”. Jag flyttade hemifrån vid 20 års ålder men pga av mögelproblem i min lägenhet,och hyresvärds hänsvisning till att huset skulle totalrenoveras blev det så att jag kom att “flytta hem på nytt”. Till slut blev mina föräldrar gamla och dåliga och det blev för min del fråga om vård av anhörig. När så till slut mamma dog ett par år efter pappa…så var jag totalt ensam.Släkt på mammas sioda(det enda som finns kvar,hör aldrig av sig…och gamla vänner…tja,de har nu sitt..sammt att misär luktar illa så dem ser jag ytterst sällan till. Lägg till detta att jag av olika orsaker inte kom ut arbetslivet så har man en situation som är mer eller mindre hevetisk. Så mitt råd är -OMmöjligt se till att få egen familj innan dinna föräldrar går bort. Visst det kanske är “lättar sagt än gjort” och det är mycket möjligt att du har ett välutvecklat social kontacktnät..samt en styrka att klara ett liv i ensamhet…Men de tär en tuff sits om man föds till att vara enda barnet. I mitt fall skulle det ha blivit syskon,men mina färldrar kunde inte få fler barn.
Comment av Der Alter — 2009-02-09 16:58
hej jag har 3 syskon en storebror och en äldre syster samt en yngre syster.själv är jag mellan barnet. Fast jag har så många syskon så kan jag säga dig att jag inte alls har nån bra kontakt med dom. vi pratar inte på telefon eller ens lägger nån som helst vikt på varandra. fast jag har så många syskon så är jag ändå en väldigt ensam person. ganska sorgligt men jag skiter ärligt talat i dom. dom har aldrig brytt sig om mig. jag kanske låter lite kall men det är mina innersta känslor.
Comment av marion — 2009-10-06 23:44