När du fanns i mitt liv gjorde det ont, men inte så ont som nu
Det gjorde ont när du fanns i mitt liv. Du fanns där, tillgänglig men ändå alldeles för långt bort och svåråtkomlig. Någonstans visste jag ju att det aldrig skulle bli vi, det skulle aldrig gå. Och jag trodde verkligen livet skulle bli lättare när du försvann: att livet skulle bli lättare att leva och göra mindre ont. Att jag skulle kunna tänka på annat och att det efter en stund skulle göra mindre ont.
Så fel jag hade, nu är det än värre. Jag vill ha dig tillbaka i mitt liv, även om jag aldrig kan få dig och även om det aldrig blir vi. Att inte få skymta dig, inte få prata med dig eller titta in i dina varma blå ögon gör mig förstörd. Det värker i själen och jag undrar var det aldrig blir min tur, varför kan aldrig jag få hitta kärleken eller vänskapen? För även om jag nu förstår, men inte vill inse, att vi aldrig blir något kärlekspar, kanske vi ändå skulle ha kunnat vara vänner.
Snälla du, kom tillbaka i mitt liv. Jag saknar dig. Hjälp mig läka och gå vidare. Ovissheten gör ont.