I tillägg till förra inlägget:

Jag vet att det egentligen inte är dig jag saknar. För det känner jag dig för lite. Vi hann ju aldrig lära känna varandra riktigt. Nej, det är inte dig jag saknar i första hand, utan det du representerar: möjligheten till kärlek och lycka; chansen att få vara med om något underbart, vidunderligt och fantastiskt; och att få lära känna en ny människa. Hjärnan har bara lite besvär, eller faktiskt riktigt stora bekymmer, med att berätta om för hjärtat vad den vet; att det är dags att ge upp nu. Jag kan inte sakna dig. Jag kan inte sakna något jag aldrig har haft. Hjärnan vet vad det är jag saknar.

Det är tanken på någon som dig jag saknar. Det råkade bli så att du fanns till hands när jag behövde ett ansikte på mina drömmar och därför knep du en plats i mitt hjärta. Det började med att du kikade in mellan plankorna, sedan tog du dig in på ståplats och nu slutligen har du en maffig balkongplats med utsikt över hela mitt hjärta.

Innerst inne vet jag nog att det aldrig skulle bli vi, och luftslottet jag har byggt upp kring dig är alldeles säkert inte överensstämmande med verkligheten. Du är säkert inte den person jag har byggt upp. Men jag behöver tro och drömma om hur livet skulle kunna vara. Och då behöver jag se mig tillsammans med någon. Hoppet är det sista som lämnar människan. Och jag hoppas så in i helvete att jag någon gång ska få uppleva den riktiga kärleken. Det får gärna visa sig att du är Han. Han med stort H.