En dag på stan
Jag går på stadens gator och går planlöst in och ut ur affärerna utan att egentligen titta på något. Jag bläddrar bland byxor och skjortor, böcker och smycken utan att se vad det är jag håller i. Ute skiner solen och det är en fantastisk höstdag. Det märks, det är mycket folk ute. Och det är där och då jag känner mig som ensammast. Jag vet att det inte är på det sättet, men det verkar som om hela staden just denna lördagseftermiddag har det perfekta och underbara liv alla förtjänar men få är förunnade.
Jag ser stora och små familjer gå mellan affärerna och köpa nya gympaskor till lillkillen och första discoklänningen för storasyster. Storfamiljen med både mormor och farmor på besök sitter i solen och fikar, än har kaféerna öppet sina uteserveringar. Det går förälskade par och håller händerna och tittar på varandra med sådan lycka att det fullkomligen strålar kring dem.
En äldre dam är ute och går med sin alldeles för tjocka katt. När det blir trångt lyfter hon upp henne i korgen på sin rullator. Hon möter en man i hennes ålder som är ute och går med sin hund. De stannar och minns tillsammans en stund.
Stora klungor med ungdomar lufsar och trillar förbi på torget, det ena tuffare än det andra, men alla med starka vänskapsband. Små grupper om två eller tre vänner som pratar förtroligt med varandra går förbi, på väg till ett kafé eller hem till någon.
Och det känns som att jag är den enda människa som är själv på stan. Visst är det inte så, jag ser några andra ensamma också, men de ser ut att höra hemma där, vid rea-stängerna på jakt efter något till festen senare på kvällen, i systembolaget-kön eller i blomsterhandeln. De har ett ärende, är på språng till något annat, något roligt.
Mitt där på torget står jag, bland stora och små familjer, nya och gamla vänner. Jag ser personer jag är bekant med. Jag undviker dem, jag vill inte visa min ensamhet och jag vill inte känna av deras lycka denna varma septemberdag. Jag köper ingenting, provar några skor och ett par byxor, tänker att jag kanske blir lyckligare av lite nytt, men vet innerst inne att det alls inte är så. För vad hjälper det, vad jag har på mig? Inte blir jag mindre ensam för det. Så jag vänder om och går hem istället, med tomheten ekande inom mig. Ensamheten blir så påtaglig och stark när man ser alla andra sällskap.
Visst är syskonkärlek en väldigt speciell kärlek, det ska jag inte ljuga om, som fått uppleva det.
Får man inte den speciella kärleken i ett syskon, så kanske man får det i sin faster? 
Men det finns oxå syskon som aldrig pratar, som inte känner varann fullt ut, som inte kan kramas eller glädjas med varann, eller som rent av hatar varann? Man kan vara lika ensam som ett ensambarn, även om man har 10 syskon.
Sedan finns det kärlek i alla, tror jag.
Det finns kärlek i farmor, det finns kärlek i föräldrar, det finns kärlek i en hund eller en katt, det finns kärlek i en kusin eller farbror. Har man inga syskon så kanske man har någon annan man tyr sig till och få känna kärlek ifrån? Även om jag kanske känner kärlek i mina syskon, så kanske inte jag har den där pappan? Eller den där hunden? Eller den där närastående och underbara kusinen? Och jag tror all denna kärlek är olika typer av kärlek som är fantastisk på sitt sätt.
Comment av Zarah Galore — 2008-09-14 19:34
Du har så rätt Zarah, säkert finns det syskon som gärna hade varit ensamma eller som inte alls får uppleva syskonkärlek, och jag tror också att man kan hitta kärlek någon annanstans, men det är inte lika lätt, inte lika självklart och uppenbart.
Comment av ensam — 2008-09-14 20:23
Har du tänkt på att många kommentarer säger till dig att du skriver fint, och att man läser allt du skriver, när man hittat till din sida.
Nu vet jag ju inte vad du jobbar med irl, men jag skulle gärna läsa en bok om ensamhet skriven av dig.
För övrigt din dag på stan, ser precis ut som mina dagar på stan alltid ser ut. Alltid ensam.
Comment av Miranda — 2008-09-15 10:32
Tack Miranda, din kommentar fick mig att växa ungefär en meter nu! Idag har du gjort mig glad.
Comment av ensam — 2008-09-15 19:46