Jag har inte speciellt många vänner, och inte är det lätt att i vuxen ålder skaffa nya vänner. Det är inte som på dagis när man bara gick fram och frågade om den andra ville leka. Så jag tar de vänner jag får, de som står ut med att umgås med mig. Och jag märker att det är precis det de gör. Står ut. Inte mer. För det är aldrig de som hör av sig, det är alltid jag, och riktiga vänner som är intresserade av mig behöver jag inte kontakta. Vi hör av varandra emellanåt, ibland är det jag, ibland de. För visst har jag riktiga innerliga vänner också, även om de är ännu färre till antalet och numera spridda över stora delar av landet. Jag saknar dem såklart. Några har jag kvar, vissa är jag särskilt glad över. Jag märker att de bryr sig om mig och saknar mig när det har gått för lång tid. Klistret som höll ihop oss tätt innan saknas numera. Skolan är slut för länge sedan, folk byter arbetsplatser och den geografiska närheten har försvunnit.

Kvar står man man med ett fåtal vänner som står ut med en. Inte mer. Trots att det gör oerhört ont att tänka på att de bara står ut med att umgås med mig är jag ändå glad över de vännerna. För det är i alla fall bättre än inga vänner alls. De låtsas i alla fall vara intresserade av mitt liv för en stund och jag kan låtsas att jag lever ett liv precis som vem som helst. Vi diskuterar och pratar, mest blir det arbete och familj, skvaller om bekanta och bekantas bekanta, och eftersom vi är svenskar, väder såklart… Sällan går vi in i djupet på något.

Och när de lägger på luren eller är på väg hem tänker de att nu har de varit snälla för idag, nu slipper de henne ett tag framöver. Kanske skäms de för det men kan inte låta bli att tänka tankarna ändå. Jag tror de skäms, jag hoppas det. Annars har de inte mycket till samvete. Tyvärr är jag också en sådan som står ut med några i min omgivning. Jag är själv en precis lika dålig medmänniska mot någon som någon annan är emot mig. Och jag skäms, det skall gudarna veta. Jag tycker inte om mig själv i de stunderna och funderar på om det inte är bättre att ”göra slut” med vännen. Men jag tänker att det är bättre än inget. Vi kan stå ut med varandra en kväll, för kanske tänker hon likadant. Det är i alla fall bättre än inget, bättre än att sitta själv.