Varför är helgerna så viktiga?
Vad är det som är så speciellt med helgerna? På fredag och måndag är det allt som pratas om på arbetsplatser och skolor. ”Åhh, vad skönt med fredag, äntligen, bara några timmar kvar, sedan är det helg!”, ”Nån som skall göra något roligt i helgen?” ”Vad gjorde ni i helgen då?” Alla pratar om hur mycket de skall göra under lördagen och söndagen.
Och när man sen kommer tillbaka på måndagen får man höra om alla fantastiska middagar, fixarprojekt hemma, fikor och fester. Ensam som jag är blir det nästan alltid samma svar varje måndag. ”Åh, inget särskilt, det var en lugn helg. Det är skönt att ha det ibland.” Visst är det det, men inte varje helg, alltid. För det är faktiskt så det är. Jag gör inte särskilt mycket om helgerna. Jag lever inte. På helgerna går jag på sparlåga, är det inte då man skall leva och göra alla de där roliga, spännande och självuppfyllande sakerna man inte hinner med på veckorna?
Tänk att man inte kan säga sanningen heller. Måste upprätthålla en fasad av att ha ett aktivt liv.
Det är fult att vara ensam, för då måste det absolut vara något fel på en, varför är det så?
Omständigheter i ens liv kan ju göra att man blir ensam under perioder i livet. Man kan vara en värdefull intressant person ändå.
En början kanske kan vara att stå för att man faktiskt är väldigt ensam, utan att vara en sorglig figur för det.
Problemet tycks vara att allt ska vara så normaliserat som möjligt, man ska umgås med liknande människor, helst i par även då.
Jag har iaf upplevt att många som har svåra erfarenheter från livet inkl ensamhet är bra mycket intressantare än många andra som flyter i fåran “normal och aktiv”.
Comment av Miranda — 2008-09-23 10:05
Nä Miranda, jag vet inte heller varför det måste vara på det sättet, och jag begriper inte varför man skall behöva känna ett måste att upprätthålla fasaden av att man lever ett liv som alla andra.
Comment av ensam — 2008-09-23 17:02