Så var det dags för min sträcka i Blogstafetten. Jag fick en fråga av Sandra som jag själv har funderat på många gånger.

Vad tycker du är fördelarna respektive nackdelarna med att växa upp utan syskon?

Det är ett svårt ämne, jag kan ju bara utgå från mig själv och jag har inget att jämföra med. Att växa upp utan syskon har alltid varit naturligt för mig, och jag vet inte vad jag har missat eller inte. Jag är inte säker på att jag har några svar. Jag tror att jag de senaste åren har fokuserat lite för mycket på att jag är ensambarn och skyllt mycket av min ensamhet på det. Men jag är inte längre så säker på att min ensamhet har särskilt mycket att göra med att jag är ensambarn, jag tror att det ligger mer i personlighet och uppväxt än antalet syskon man har. Emellanåt känner jag mig socialt inkompetent och mest som ett ufo, men om det har att göra med att jag växt upp utan syskon vet jag inte, men kanske är det så att barn i flerbarnsfamiljer får mer övning på att vara sociala under sin uppväxt?

Vad är egentligen fördelarna med att växa upp som ensambarn? Jag skulle kunna säga att det är att jag alltid har haft mina föräldrars odelade uppmärksamhet, att jag alltid har fått vad jag har behövt och att mina föräldrar alltid har funnits där för mig. Och allt det där stämmer. Men jag tror inte för en sekund att barn med syskon har haft det på något annat sätt än just så också. Och jag är inte heller helt säker på att det alltid är bra fokus bara ligger på ett barn i familjen. Jag inbillar mig att det är lättare att bli självcentrerad då, man blir van att det alltid är jag, jag, jag som skall ha all uppmärksamhet. Om det har drabbat just mig vet jag inte.

Den största fördelen är att jag aldrig har behövt dela godispåsar eller glasspaket med någon annan. Totalt sett har jag förmodligen fått lika mycket eller lite som alla syskon, men jag har alltid sluppit att gnabbas om den sista godisbiten eller tjura över att jag fick en centimeter mindre dricka. En annan väldigt stor fördel är att jag och mina kompisar alltid har fått leka i fred när vi varit hemma hos mig. Det fanns aldrig någon som störde eller gnällde hos föräldrarn om att hon eller han inte fick vara med. Som ensambarn är det lätt att bli bortskämd, och det är jag säker på att jag har blivit emellanåt. Det finns såklart både för- och nackdelar med det. Jag tror inte att det är nyttigt att alltid få det man vill ha utan att arbeta lite för det, men ibland tror jag att barn mår bra av att bara få något för att de vill och att uppmärksamheten hos föräldrarna ligger bara på ett barn.

För mig personligen är det lättare att komma på nackdelar med att växa upp som ensambarn, och då främst de som påverkar mig som vuxen. När jag var liten hade jag aldrig några bekymmer med att vara ensamt barn i familjen. Jag funderade aldrig över det, det var ju vad jag var van vid. Jag kan heller inte komma ihåg att jag någonsin saknat ett syskon. Det gör jag idag.

För mig är det där den största nackdelen finns, att vuxenlivet blir ensamt utan syskon. Som sagt kände jag mig aldrig ensam under min barndom, och även om jag nog var ganska mycket ensam kändes det aldrig konstigt eller onaturligt. Idag kan jag sakna någon att dela min uppväxt och minnen med. Jag saknar någon som vet allt om mig och som man kan prata om vad som helst med. Jag vet att det inte alltid är så, men i min värld älskar alla syskon varandra oavsett vad som händer och finns alltid till hands. Jag har heller ingen att rådgöra med när det gäller familjeärenden och föräldrarna,. Jag kan bli rädd när jag tänker på vad som väntar i framtiden när mina föräldrar blir allt äldre.

Per definition blir ju en familj med ett barn liten. Ibland kan jag känna att just det är jobbigt, det åligger mig att föra släkten vidare. Jag är i och för sig säker på att mina föräldrar inte tänker på det viset utan vill att jag ska vara lycklig, oavsett om det blir barn eller inte, men ibland känns det tråkigt att jag kanske inte kommer att ge dem några barnbarn. Jag tänker också på att om jag någon gång får barn blir även det en liten familj. Mina barn kommer inte ha några kusiner på min sida, det är bara att hoppas på att jag inte träffar något ensambarn till karl…

Så, vilket är då bäst, att växa upp med eller utan syskon? Jag har ingen aning, jag kan som sagt inte göra någon jämförelse. Något jag dock är säker på är att jag under min uppväxt aldrig har haft ont av att vara ensamt barn i familjen.

Jag lämnar vidare bloggpinnen till Deercat och hennes bravader med följande ämne: Ett livsviktigt råd. Du skall ge en person du inte känner ett enda råd som hon eller han skall klara sig på i alla situationer genom hela livet.