Och kampen den fortsätter, jag försöker aktivera mig och hitta på nya saker. Jag ska jäklar i min låda göra något och inte bara sitta hemma och uggla. Jag bestämde mig under sommaren, det måste ske en förändring. Så, jag har efter lite om och men börjat att träna. Mest för att jag behöver det. Semestern och hösten gav lite fler extrakilon än önskvärt och ryggen är lite mer krökt än för några år sedan. Och jag märker faktiskt att träningen gör skillnad. Inte så mycket viktmässigt än, men kroppen känns lite trevligare på något sätt, inte så stel och oregerlig. Ibland kommer vi nästan överens.

Jag tränar mest för hälsans skull förstås, men jag tänkte också att det kunde vara en bra plats att träffa potentiella pojkvänner på. Folk i alla åldrar, former och färger tränar ju. Eller borde i alla fall. Och då borde det ju finnas någon för mig där också. Eller hur? Visst kan man tänka så? Men hittills har jag inte fått något napp. Mest har det varit grånade herrar med rejäl mage och oförskämt pigga tanter samt en hop med små smala solbrända tonårstjejer. De har säkert samma tanke som jag (tonårstjejerna alltså), visa upp sig för presumtivt pojkvänsmaterial. Men med en skillnad. De kommer hårt sminkade med tajta toppar som visar magen och byxor som på något sätt är pösiga men ändå sexiga. Inte konstigt att jag inte får någon uppmärksamhet…

Jag går till gymmet för att bli piggare och friskare, må bättre och orka mer. Vem orkar bry sig om hur man ser ut då? Herregud, man ska ju bara svettas. Ska man behöva bekymra sig om hur tröjan sitter, hålla in magen piffa håret? Nä, det orkar jag inte, drömmannen får jag nog hitta någon annanstans. Och på vägen kommer jag bli grymt vältränad och snygg!