Om man inte vore ensam
Jag skulle skriva något om att ensamheten inte är så tokig ibland, hur den till och med kan vara skön. För ibland är det ju så, det är gott att vara ensam med sina tankar, skönt att inte behöva tänka på hur man uppför sig och vad man säger utan bara vara för sig själv.
Men så såg jag ett par igår, de hade nog precis hittat varandra, för det strålade kring dem och ögonen lyste av ömhet. Och då försvann den där känslan av att ensamheten är skön. För plötsligt såg jag allt framför mig. Den första kyssen, händer som trevar efter varandra och varma ömma omfamningar. Och inte för en sekund kände jag att ensamheten kunde vara ok. Just då ville jag ha precis allt det de hade, till och med den lätta ångesten jag ofta får innan man är säker på sin sak. Just då var min ensamhet det värsta jag kunde tänka mig.
Och en regnig söndagförmiddag gör inte ensamheten lättare. Det är ju en sån här dag man ska ligga tätt ihop i soffan, hans armar runt mig. Vi skulle titta på någon film, men ingen skulle egentligen lägga märke till vad som hände. Vi skulle ha fullt upp med att bara vara i närheten av varandra, höra den andres andetag och känna varandras puls medan regnet slog mot fönstret. Så bra skulle man kunna ha det. Om man inte vore ensam.
Jag har ingen aning hur den första kyssen är, ingen aning hur trevande händer eller ömma omfattningar är. Jag har ingen aning hur det är att kura ihop tätt tillsammans med någon i en soffa och bara njuta av att vara tillsammans, njuta av att vara nära.
Men jag drömmer om allt det där, det går nästan inte en dag utan att jag föreställer mig hur det skulle vara.
Comment av Virulence — 2008-11-02 00:42
Jag vet precis hur du känner Virulence, det suger helt enkelt att inte alla får uppleva det där. Jag hoppas verkligen att du också kommer att få göra det. För det kan faktiskt inte beskrivas, men det är fantastisk, omvälvande och underbart.
Comment av ensam — 2008-11-02 15:41