Snälla du, lova mig en sak. Ta chansen.
Jag tänker på alla de saker jag inte gjorde och de ord jag inte sade, alla de upplevelser, resor, relationer och annat trevligt jag aldrig har upplevt. Olika saker höll mig tillbaka, mest min egen rädsla. Fester, fikastunder och massa andra roliga saker jag gick miste om för att jag var osäker, för att jag inte hade någon aning. Jag visste inte hur jag skulle vara, vem jag skulle vara. Många gånger har jag låtit bli att ta chansen bara för att jag var rädd att framstå som misslyckad och patetisk. Jag minns blickar som bekräftade vad jag misstänkte, men ändå vågade jag inte lita på mig själv. Jag blev så osäker att jag nästan sprang därifrån, högröd i ansiktet. Jag visste inte hur jag skulle bete mer, jag kunde inte de sociala reglerna.
Jag är fortfarande osäker och vilsen, men lite smått trött på att alltid vara ensam. Jag ser ju vad alla andra har. Så numera försöker jag tvinga mig att göra de där sakerna och säga de där orden, allt för att jag inte skall ångra att jag inte gjorde det när tillfälle gavs. För det är lättare att ångra något man gjorde än något man inte gjorde. Allt för många gånger har jag gått och undrat vad som kunde ha hänt om jag bara sagt ja, hängt på eller svarat annorlunda. Jag är trött på det nu. Nu vill jag ha ett riktigt liv.
Jag har ju en dotter med asperger syndrom, som är en variant av autism. Hon har bla svårt med den sociala biten.
Vissa aspisar har ett socialt behov men vet inte hur de ska göra. Andra har inte behovet.
Ibland har det slagit mig när du skriver, som i inlägget här ovan, att du inte kunde de sociala reglerna i en viss situation. Det är precis så det kan vara.
Nu menar jag inte att sätta etikett på dig, missförstå mig inte. Men oavsett diagnos eller inte, så är det ett stort dilemma i livet, när man har svårt att avläsa en viss social kod som förväntas, men man inte riktigt förstår vad den är.
Comment av Miranda — 2008-11-15 00:07
Visst är det så Miranda, att det är svårt med de sociala koderna. Det tror jag alla kan uppleva emellanåt, oavsett om man har asperger, autism eller ingenting. Jag tror att alla människor ibland känner sig lite vilse och socialt missanpassade.
Comment av ensam — 2008-11-15 14:03
Hej
Jag känner mig så väl igen i flera av dina inlägg. Fick en länk till din blogg sen jag själv börjat blogga. Har en blogg under “Ensam akademiker skriver” på Passagen.
Läser nu med intresse.
Comment av Ensam Akademiker — 2008-11-16 23:37
Tack Ensam Akademiker, jag skall genast kolla in din blogg!
Comment av ensam — 2008-11-17 16:40
Kan känna igen tankegångarna även om jag väl aldrig varit den som blivit inbjuden på fester eller sånt, men att helt enkelt ha vågat saker och ting.
För det kan vara svårt att tacka ja till saker och ting när man inte får någon fråga. (och inte blir det enklare om, som du skriver, ens rädsla håller en tillbaka)
Comment av Virulence — 2008-11-18 18:11
Ja, du har rätt Virulence, det är svårt att tacka ja om man aldrig blir tillfrågad… Känner igen mig i det också…
Comment av ensam — 2008-11-18 18:18