Uppskatta det ni har
Jag läser på bloggar om mammor (och pappor för den delen också) som skriver om sina liv med män (och kvinnor) och barn. Ibland är de ledsna och irriterade, de klagar kanske på att barnen varit bråkiga eller att sambon jobbar för lite eller mycket, att de själva inte hinner med. Men för det mesta är de glada och lyckliga. De skriver om framsteg som barnen gör, de första orden och stegen. De skriver om alla fantastiska ord och handlingar barnen utför på dagarna. Och jag, som aldrig riktigt har funderat kring det där med barn, känner en längtan efter det de har. Jag vet fortfarande inte om jag vill ha barn, men jag börjar förstå vad som är så fantastiskt.
Det hör till människans natur att sukta efter det andra har. Det är också en slags drivkraft. Men man måste alltid vara vaksam över sitt hjärtas röst och följa den, så man skapar det liv man är ämnad för.
Normen för vad ett människoliv ska innehålla för att kännas fullvärdigt, brukar ju för de flesta innehålla barn.
Men om man stannar upp för en stund och ser sig omkring, så förstår man att man alltid får göra det bästa av det man har i fatet.
Comment av Miranda — 2008-11-22 12:17
Hm, man vet ju aldrig vad man har förrän man förlorat det. Men det är sant att allt för många inte uppskattar det dem har. De ser sina liv som självklara.
Det gör nog alla mer eller mindre, och det är farligt.
Comment av Abeona — 2008-11-23 00:37
Visst är det så Miranda att alltid ser något att sukta efter hos någon annan och tro att livet blir fantastiskt bara man får det likadant. Och Abeona, du har så rätt att man inte har vett på att ta till vara på det man har just nu och här.
Comment av ensam — 2008-11-23 10:16