(Det här inlägget har legat opublicerat väldigt länge, varför vet jag inte riktigt för jag tycker det är ett bra inlägg och väldigt mycket jag. Jag publicerar det nu, för att få kronologi och för att jag tror att det kommer behöva läsas av mig i framtiden. Och den här bloggen är mer min än er även om ni är välkomna att läsa och än mer välkomna att kommentera. Jag kan inte lova att jag kommer skriva särskilt frekvent här framöver men just nu vill jag ha det här sagt, även om det är gamla tankar.)

Jag har varit ensam alldeles för länge. Om jag någon gång skulle få chans på något annat än ensamhet skulle allt bara bli jobbigt.

Jag tror jag alltid att jag skall förstöra det. När det finns minsta tillstymmelse till vänskap, kärlek och närhet blir jag så jävla rädd att sabba allt. Och då blir allt konstigt. Jag blir för ivrig, jag vill att allt skall hända på en gång, så att det inte rycks ifrån mig innan jag har hunnit med att uppleva allt. Känslorna stormar och tankarna snurrar. Jag säger saker jag inte menar och visar känslor precis tvärtemot de jag känner. Munnen och kroppen lyder inte, hjärnan hinner inte med. Först när jag har sagt något hör jag hur dumt det låter, och jag känner kinderna blossa fastän det är det minsta jag vill.

Det finns stunder när jag tror att allt hopp är ute, ensamheten är jag personifierad. Det känns som om ensamheten är något jag får lära mig att leva med. Men så ibland, några enstaka gånger, får jag se små glimtar av hur livet skulle kunna vara och jag vägrar att tro att jag inte skulle vara värd samma som alla andra: vänskap, gemenskap, kärlek och samhörighet. Jag vill inte tro att jag skall vara ensam hela livet. Jag vill inte ge upp drömmen och tankarna på ett liv med mindre ensamhet.

För mig är allt annat än ensamhet okänd mark, jag trevar mig fram i ett gråsuddigt mörker och har ingen aning om hur jag ska bete mig och hitta rätt ord och handlingar. Jag känner mig emellanåt som en rymdvarelse när det gäller det sociala spelet. Jag missar undertoner och gester, kan inte läsa mellan raderna, det är som om jag har landat i ett helt nytt land med annan kultur och nytt språk. Jag begriper helt enkelt inte allt. Jag vet inte hur man skall vårda vänskap och kärlek, jag tror aldrig att jag har lärt mig det. Jag vet inte hur det fungerar, jag har bara sett det på håll. Men jag hoppas att du kan lära mig och att vi kan lära känna varandra. För jag vill ju inte vara det här ensambarnet hela livet. Jag vill ha det bra, vara lycklig i alla fall stundtals och känna gemenskap, vänskap och kärlek.

Men snälla du, ha tålamod. Att jag inte hör av mig beror inte på att jag inte vill, jag vet bara inte vad jag skall säga. Och du, låt mig säga saker fastän du tar illa upp. Skaka av dig de hårda orden och ogenomtänkta kommentarerna. Bry dig inte om min flackande blick som söker sig bort från dina ögon. Egentligen menar jag inget av det, jag vill inget hellre än att vara dig nära. Det är ju dig jag vill lära känna, jag vet bara inte hur. Så du, titta lite djupare, strunta i den svamliga och virriga ytan, för därunder någonstans finns jag, jag som har gått och väntat på det här så länge. Jag som inte kan tro att ensamheten kanske någon gång kan bytas ut mot någon annan känsla. Jag som redan innan något har börjat mår dåligt för att jag är rädd att vi aldrig kommer att lära känna varandra, jag som redan räknar med att bli sårad och har tagit ut allt i förskott.

Jag drömmer önskedrömmar istället för att leva i verkligheten för att jag är rädd att verkligheten aldrig kan bli så bra som mina drömmar. Men snälla du, motbevisa mig. Ge inte upp, kämpa på, visa mig hur jag ska vara. Lär mig hur vi ska umgås, visa mig hur man gör. Jag blir så lätt osäker, det är inte alls så jag vill vara. Jag vill vara den där självsäkra tjejen som finner mig i alla situationer och vet hur jag ska göra. Men nu är det inte så, allt som oftast har jag ingen aning om vad jag ska ta mig till. Så du, ha tålamod. Jag vill gärna tro att jag är värd det.