Jag hittade ett utkast här i bloggen som skulle handla om varför livet aldrig kan bli som i de romantiska komedierna. Jag har alltid tittat på många romantiska filmer och fantiserat om att man skulle ha det lika bra. Richard Gere skulle komma och bära ut mig från jobbet, Colin Firth och Hugh Grant skulle bråka om mig eller så skulle en filmstjärna komma in på mitt jobb och så skulle vi bli kära. Nu har det hänt otroligt mycket sedan den tanken skrevs ner. Jag tycker fortfarande om romantiska komedier, det kan ingen ta ifrån mig, det är lätt underhållning och man kan fly verkligheten för en stund. Men jag ville ju kanske egentligen aldrig vara mitt i en romantisk komedi, jag ville bara ha slutet: “och så levde de lyckliga resten av livet”. Mitt liv kantas tack och lov inte av nygamla kärlekar som ska gifta sig, blixtförälskelser under för korta möten eller kärlek med förhinder på jobbet. Men jag är lycklig! (Och lite förundrad, ganska hoppfull och emellanåt väldigt förvirrad.) Och just nu känns mitt liv som slutet på en romantisk komedi: de kära tu fick varandra. Och jag hoppas verkligen att vi lever lyckliga resten av våra liv.

Jag är ju fortfarande ensambarn, det går inte att ändra på, men ett mycket mindre ensamt ensambarn. Och hur det än är kommer jag nog alltid att vara lite ensam, min ensamhet och mitt ensambarnskap kommer jag alltid att bära med mig, men jag har hittat någon som jag älskar och någon som älskar mig. Kan livet vara så mycket bättre? Mannen jag drömt om visade sig finnas! Han ser kanske inte ut som jag hade trott att han skulle göra eller är som jag har förväntat mig (men vad snygg han är och rätt mycket stämmer in på hur han är också mot vad jag hade trott och hoppats på). Hur som helst är han helt fantastisk, och jag undrar varför jag inte såg det tidigare. Han är precis så snäll, snygg, rolig, trygg, påhittig, bra på alla sätt och vis och fantastiskt underbar som man kan drömma om och jag är så glad att vi får vara en del av varandras liv.