Bakom den du tror är fantastisk kan det vara en alldeles vanlig människa. Precis som du och jag. Så alla är inte så fantastiska som du tror, och du är mer fantastisk än vad du tror.

Jag är väl förmodligen sist i bloggosfären med den här, men ville ändå dela med mig eftersom jag tycker det är ett viktigt ämne. Kanske finns det någon som inte har sett den?

Tillägg: Jag hittade Doves kampanjsida.

Andra bloggar om: retouch, dove, reklamfilm

Varför är ensamhet ett förbjudet ämne som tas upp så sällan? Och visst är det så att när det kommer på tal är det ofta på skoj och humor inblandat.

Ensamhet behandlas inte i någon större utsträckning i radio eller tv, skrivs inte om i tidningar. Det pratas inte om bland vänner och familj. När det tas upp är det ofta med hjälp av skämt och skratt. Det är som om vi måste ha det som någon slags sköld för oss själva för att över huvud taget prata om det. Ensamhet verkar inte vara något man talar allvarligt om. Och det är synd, för det är en så stor del av mångas liv. Det är ett stort ämne som behöver uppmärksammas mer. Vi behöver få veta att det visst går att vara ensam, att det inte är något fel med det.

Tyvärr är det så att man som ensam ofta stämplas som misslyckad. Varför i hela världen då? Och vem har bestämt att det ska vara så? Och varför är vi alla så dumma att vi fortsätter att tycka så? Alla är ensamma någon gång i livet tror jag, inte är man mindre värd för det.

Vad är det som gör ensamheten tabu, varför är det något vi inte pratar om? Är vi rädda för att erkänna för oss själva att vi är ensamma? Är det så att vi tycker det är pinsamt att vara ensamma? Skäms vi över att vi sitter hemma om kvällarna och ägnar helgerna åt städ och tvätt utan att komma utanför hemmet? Jag tror att det beror på ovanstående och på många fler anledningar också. En stor del är säkert just att det är ett så nertystat ämne. Det är ett ämne som sällan pratas om och det får oss att tro att det är något onormalt, något fel och sjukt. Och det är så synd att det är på det sättet. Du och jag är precis lika bra som och lika mycket värd som någon annan, hur många vänner, bekanta eller kärleksförhållanden du, jag och andra har!

Jag tror att om ensamheten skulle tas upp mer i media skulle det bli ett mer okej ämne att prata om i allmänhet och att vi skulle få se att det är många fler än vad vi tror som känner sig ensamma. Det i sin tur skulle göra att man inte behövde skämmas eller vara rädd för att visa sig ensam, det skulle inte vara något konstigt med det längre.

Egentligen är det ju inte alls konstigt att vara ensam. Vissa trivs med att vara ensamma och alla har inte samma behov. Ibland är det ju faktiskt riktigt skönt att vara ensam och något man kan längta efter. Det du skall komma ihåg är att det är helt okej att vara ensam. Det är inget att vara rädd eller skämmas för.

Andra bloggar om: ensamhet, media,

Nu har turen kommit till mig i den senaste upplagan av bloggstafetten. Av kulturbloggen har jag fått ämnet “Vad är ditt hemliga dröminlägg? Vad skulle du skriva allra helst om - men inte vågar och varför?”

Det finns naturligtvis många saker jag vill blogga om men som jag väljer att inte publicera, av olika anledningar. Mest för min egen skull förstås, men också för andras skull. Jag vill vara anonym, det ger mig större utrymme att sätta mina tankar på pränt och ger mig en frihetskänsla, om än något falsk. Det är också för att skydda mina medmänniskor, jag vill inte att någon skall bli skriven om utan att veta om det, lika lite som jag vill att någon skriver om mig utan att jag är medveten om det.

Något jag funderat många gånger på om jag skall publicera eller inte är inlägg om sådant jag ångrar att jag inte gjorde när tillfälle gavs. Det finns särskilt en kedja av händelser som för några år sedan kunde ha lett till att jag inte varit så ensam som jag är idag. Jag spelade inte mina kort rätt då och det ångrar jag idag. Jag vet naturligtvis inte vad som kunde ha blivit, men det är ovissheten att inte ha gjort allt jag kunnat som grämer mig.

Det är som sagt många år sedan nu, men inte tillräckligt många för att jag skall ha glömt. Jag känner fortfarande en viss vrede och ett uns av självförakt när jag tänker tillbaka på den sommaren och jag förbannar mig för att jag inte vågade satsa. I mångt och mycket var det en fantastisk sommar, vädret var vackert, jag var nyutbildad och hade hela livet framför mig. Bitterljuvt minns jag åskoväder, hammarslag, tangentinstrument och en och annan pizza. Fjärilarna fladdrade i trädgården och blickarna var stundtals långa, ibland avvaktande, undrande och intetsägande. Några veckor bara, av det som aldrig blev. Jag kommer ihåg ogenomtänkta och plumpa kommentarer, irrationellt handlande och ett abrupt slut.

Jag väljer trots allt att inte berätta mer om denna, och några andra episoder. Det är för privat, något jag vill hålla för mig själv. Det är också med vetskap om att många fler än vad jag tror läser både din och min blogg som jag utelämnar en del, det som sätter händelserna i perspektiv och sammanhang. Således kommer troligen aldrig mitt dröminlägg vare sig skrivas eller publiceras.

Jag skall lämna över stafettpinnen till thmz, och jag vill veta hur han skulle beskriva musik, hur det låter och hur man påverkas, för någon som aldrig lyssnat på musik innan. Ämnet blir alltså: Beskriv musik för någon som aldrig har hört musik.

Och så en liten övning till alla er andra, frivillig för den som vill. Jag är förstås nyfiken på saker ni ångrar att ni inte gjorde eller sade när tillfälle gavs. Det får du som läser gärna berätta om när som helst. Gör gärna en trackback eller skriv en kommentar här när ni blir klara. Det kan var mer eller mindre detaljerat än vad jag har skrivit men berätta något!

Andra bloggar om: ensamhet, privat, blogstafett, ånger

Jag är inte så mycket för sport men måste ändå kommentera pågående tävlingar i Göteborg något, om än mest med frågor.

Jag har inte varit på plats i Göteborg men följt EM lite grann från min TV. Med endast en dag kvar har många svenskar gjort bra ifrån sig, vad man kan förvänta sig och ibland lite till. Några har misslyckats något, men man är väl inte alltid på topp. Sverige visar upp sig från sin rätta sida får man väl säga, både strålande sol och strilande regn.

Det finns vissa sporter jag inte riktigt förstår att man utövar. Gång till exempel. Vad är meningen men det? Att ta sig fram fortast men utan att få använda bästa tillvägagångssätt? Ska man fram riktigt fort springer man ju… Det är ungefär lika dumt som trav för hästar, konstigt förresten att det är en så stor sport ändå jämfört med galopp. Men jag är imponerad över de som håller på med gång, det ser ju inte så bekvämt ut att ta sig fram på det där sättet, knän och höfter måste ta stor skada.

Och mångkamp är något som man ibland också funderar på varför idrottsmännen och -kvinnorna utsätter sig för. Det är säkert jättekul, utvecklande och motiverande för jaget, annars skulle de väl inte hålla på. Men när man ser hur tejpningen av fotleder och knän ökar med antalet grenar undrar man ibland om de verkligen tycker att det är värt det. De måste ha ont, vara trötta men kanske ändå ha fyra-fem grenar kvar som de måste prestera i. Det är imponerande att ta ut sig till max i gren på gren, i två dagar. Att sedan göra som Carolina Klüft och ställa upp i ytterligare två grenar (längdhopp och stafett idag)… Och hur många par skor använder en mångkampare under sin tävling? Är det olika skor för olika grenar?

Jag tycker synd om långdistanslöparna som får springa varv efter varv efter varv inne på Ullevi, det måste vara mer än lovligt enformigt. Kan de inte skicka ut dem och låta dem springa åtminstone runt stadion? Blir de yra när de springer så många varv tro?

Och varför har de en vattengrav i hinderlöpningen?

Säkert är det roligt att vara där, inte bara som utövare och publik utan också som funktionär. Det är antagligen en fantastisk stämning, det hör man ju ibland när svenskarna är igång. Förmodligen också lite nervöst och stressigt kanske. Men var kommer alla funktionärer ifrån? Vad gör de när de inte springer med klädbackar, mäter hopp och kast, tar tid, höjer ribbor eller krattar grus? Är friidrottsfunktionär ett yrke och reser de i så fall runt på olika tävlingar och galor, som en cirkus? Finns det några inträdesprov och är fusket utbrett? EM:s roligaste jobb måste ändå vara att få köra den lilla bilen som hämtar redskapen i kastgrenarna.

Andra bloggar om: friidrotts-em, em, friidrott, göteborg, sport

Häromdagen var jag ledig från jobbet, hade en del ärenden att ta hand om. Det kändes nästan lite märkligt att vara ute i livet vid den tidpunkten, när man annars sitter inne på sitt kontor och längtar ut. Jag blev nästan lite förvånad över att det var så många som var ute.
Är inte alla på jobbet? (Nej ok då, alla har inte jobb, och alla har ju inte åttatillfemjobb.)
Vad gör alla? (Jasså, de har också tandläkartider, läkarbesök, bankrådgivningar, shopping och annat som måste tas om hand.)
Vart är alla på väg? (Det är fler än jag som nyttjar lokal- och regionaltrafik tydligen.)

Det kändes lite som när man skolkade från skolan. Det kändes inte riktigt rätt att inte vara på jobbet, fastän jag hade tagit ut en semesterdag och sannerligen var värd att komma ifrån lite grann. Är man sitt jobb för trogen när det känns på det viset? Jag som många dagar annars inte vill annat än komma därifrån större delen av dagen? Eller är det helt enkelt bara en vanesak, att det känns konstigt att vara någon annanstans vid en annan tidpunkt än vanligt? Ungefär som att gå och träna på “fel” dag…

- Hur är det?
- Bra

- Och du trivs på jobbet?
- Ja

Alltid detta braande och jaande hela tiden. Varför är det aldrig någon som svarar ärligt på de frågorna?
- Nej, jag mår faktiskt ganska dåligt. Allt är kasst idag.
eller
- Nej, jag trivs inte, jag vill inte vara kvar där men klarar mig inte utan pengarna och hittar inte något nytt jobb.

Till stor del tror jag att det beror på att man då känner sig utlämnad, det tunna skalet man har om sin kropp och själ krackelerar och man riskerar att visa något man inte vill visa. Sedan vill man ju inte göra den som frågar ställd. För hur fortsätter man en sådan konversation?

Om du, precis som jag, är uppväxt i en by eller mindre samhälle kommer du nog att känna igen dig i det här. Jag pratar om skvallret. Det skvallras mycket i byar, samhällen och mindre städer. Innan det ens är slut har grannfrun 15 hus bort (jo, trots att det är så långt bort är hon granne) redan luskat ut att du har manligt besök. Är det dessutom en bekant bil på uppfarten har hon också räknat ut vem det är. Och det dröjer inte länge innan stora delar av befolkningen i din närhet vet allt om dig och mannen, hur oskyldigt besöket än var. Fruarna, och makarna också för den delen, struntar fullständigt om karlen som var på besök fixade datorn eller lämnade tillbaka termosarna som använts vid söndagens tipspromenad. Med lite tur är du både förlovad och gift inom loppet av en vecka. Slår tanterna riktigt på stort är du dessutom gravid och kvarlämnad i Hålan medan mannen (som inte synts till senaste veckan eftersom han har varit bortrest i jobbet) stuckit och flyttat till Staden.

Innan du vet om det har du antingen fått ett jobb eller blivit avskedad från ett annat. Det vet hela byn om, frågan är bara när chefen skall meddela dig nyheten. Och alla vet om att det var din pappa som fixade det åt dig eller dina närgågna blickar på sonen som gjorde att du inte fick vara kvar.

Köper du ny bil tittar alla mystiskt första dagen och undrar vem som har en blå VW Golf. Är det ligan med inbrottstjuvar som kommit hit nu igen? Andra morgonen börjar några misstänka att det är någon som skaffat ny bil och på tredje kvällen hälsar alla glatt på dig, precis som innan.

I affären är det inte värt att köpa något utöver det vanliga. Köper du en ny dietdryck bara för att testa hur den smakar går du tydligen på den senaste dieten och är missnöjd med dig sjävl. Har du med dig c-vitaminbrus i korgen är du sjuk och lider av skörbjugg.

Du märker när något är på gång. Alla aktar sig, biter sig i tungan och avbryter snabbt meningar i samtal med dig eller när du är i närheten. Blickarna känner du i ryggen. Du vet att du är pratad om och du fasar för vilka nyheterna är. Har du kanske fått cancer, vunnit en miljon, blivit gravid, bråkat med svärmor eller rånat lanthandeln?

Men trots allt detta är livet på landet underbart. Inte någon annastans bryr sig människor om dig som på landet. Grannarna vet när du är på semester och håller extra koll på huset, plockar in tidningen och vattnar kanske blommorna. Har katten smitit långt ringer de från andra sidan byn och säger att de har tagit in honom eller henne från kylan och att du kan hämta kattskrället när det passar. "Kattskrället" säger de, med lite skratt i rösten. Går bilen sönder kan du bara knacka på på närmsta dörr och vara rätt säker på att du får skjuts hem och att de hjälper dig bogsera bort bilen också. Hos grannen kan du ringa på och kliva in utan att vänta på att någon öppnar dörren. Du hojtar lite extra högt bara så de vet vem som kommer och du är välkommen in i köket.

Ett sådant beteende ser du sällan i sta’n. Det är helt enkelt för många människor, du har inget gemensamt med dina grannar, som bor där av olika anledningar. Men ibland är det ju skönt det också.

Det är dags för min sträcka i Blogstafetten och jag har fått ämnet ”Är kärleken blind?” av miatankar. Första tanken var att hon ställt en bra fråga och hittat ett ämne som passar mig. Så började jag fundera och insåg snabbt vilken svår fråga det egentligen är.

Är kärleken blind?

Ju mer jag tänker desto mer förvirrad blir jag och jag kommer snart fram till att jag egentligen inte har någon aning. Kanske är det inte kärleken som är blind, utan snarare så att kärleken gör oss blinda?

Jag hoppas att kärleken är blind när det gäller en persons utsida, att inte utseendet är det viktiga utan insidan och att vi blir blinda på grund av kärleken. Jag hoppas att kärleken gör mig vacker, att min signifikanta andra tänker på hur fin jag är inuti och att jag då blir vacker på utsidan, oavsett om jag är smal eller tjock, lång eller kort, ljus eller mörk, är ”frisk” eller handikappad och så vidare. Jag tror tyvärr inte att kärleken alltid är blind i dessa sammanhang. Allt för ofta låter vi oss påverkas av att han har skägg, hon saknar en arm, han är lite mullig och hon har inte den rätta klädstilen.

Jag tror att kärleken kan vara blind och att man med kärlekens hjälp kan övervinna många problem. Avstånd, religion, kultur, politik, sexualitet och ålder är exempel på ting som kan ställa till det rejält i många förhållanden och säkert orsaka många bråk, kontroverser och separationer. Men tillsammans och med vetskapen om varandras kärlek klarar sig många par igenom svårigheter och över hinder som för många andra verkar oöverstigliga.

Men på nätet kanske kärleken är blind? Där måste det vara lätt att faktiskt se förbi skalet eftersom man kanske inte alltid ser personen man lär känna. Kanske är kärleken för blind där? Är det för lätt att förställa sig och utmåla sig för att vara någon man inte är? Man förbättrar några detaljer och skavanker och plötsligt är du inte längre samma person. Hur blind är kärleken då när man upptäcker hur den andra personen verkligen är? Eftersom jag inte har varit med om det kan jag tyvärr inte svara på det. Kanske är det just där kärleken är blind? Då man övervinner alla svårigheter och bara har ögon för varandra?

Låt inte kärleken göra dig för blind. Inte på internet och framför allt inte i verkliga livet. Du får aldrig ha överseende med sådant du inte skulle ha stått ut med i andra sammanhang. Jag tänker då främst på alkohol och droger, fysiskt och psykiskt våld och sexuellt utnyttjande. Dessvärre tror jag att det är lätt att bli blind i dessa sammanhang, man tolererar bara för kärlekens skull, det är lättast så. Man har något att skylla på. Kärleken är blind.

Om kärleken någon gång griper tag om mig och Honom hoppas jag att den är tillräckligt blind för att vi tillsammans skall övervinna svårigheter och gå stärkta ur det men inte tillräckligt blind för att göra oss dumma och ge oss in på vägar som leder åt fel håll. Jag hoppas att vi blir blinda och gör kärleksgalna saker men inte så blinda att vi inte ser att vi sårar varandra.

Kontentan är nog ändå att det är med kärleken som Per Gessle och Gyllene Tider säger: ”Kärleken inte blind, men ganska närsynt.”

Jag skrivit färdigt min sträcka och lämnar vidare pinnen till lenjangel med ämnet ”Det är här livskvalitet för mig”.

Jag läser hos Atir om det här med verifiering vid kommentarer i bloggar. Atir tycker inte om att man behöver verifiera sig eller att kommentarerna skall godkännas innan. Jag är beredd att hålla med. Själv har jag här på blogsome försökt att få bort den irriterande verifieringsrutan med siffror som man måste fylla i. Men jag hittar inte var någonstans. Själv får jag inte upp någon sådan när jag kommenterar hos mig själv, får massa error bara, men kommentaren dyker likafullt upp på rätt ställe.

Nåja, nu var det ju sjösjuka bokstäver (Atirs slående beskrivning) det skulle handla om. Jag tycker inte om dem, men jag kan tycka att de är bra. För vem vill ha massa spam i sin blogg? Ingen tror jag. Min blogg är ju ännu så nystartad, så jag vet inte hur stor risken är för spam, men vad jag vet är att jag faktiskt bara vill ha relevanta kommentarer som kommenterar just innehållet i mina inlägg. Inte reklam för Viagra, Cialis eller något annat undermedel. Det får jag tillräckligt av i min mailbox ändå.

Men jag spår en framtid för de sjösjuka bokstäverna. De kommer att öka lavinartat om man inte får bukt med spamningen. Idag hittar vi sjösjuka bokstäver när vi skall lämna kommentarer i bloggar, anmäla sidor till sökmotorer, skaffa e-mailadresser och kanske till och med när man föreslår en länk eller skall göra ett inlägg i ett forum. I framtiden får man kanske lämna en bokstavs- och sifferkod varje gång man skall skicka ett mail eller komma ut på nätet?

Jag hoppas innerligen att man (vem?) får bukt med spammarna så att vi alla slipper sjösjuka bokstäver, krångliga sifferkombinationer och dylikt. Det är inte som de säger i sketchen (Monty Python är det väl?) Spam spam spam. Lovely spam, wonderful spam.