Men vore det så farligt då, om det bleve lite annorlunda? För om vi inte vågar kommer det att gräma oss lång tid framöver. “Varför chansade jag inte, tänk om det hade blivit så bra som jag hade hoppats?” Jag vet inte hur många gånger jag har ångrat att jag inte vågade när jag ville så mycket, att jag inte tog chansen. Många svordomar, sömnlösa kvällar och stunder av frustration och hopplöshet har jag genomlevt för att jag har velat så mycket men vågat så litet.

Nu har jag börjat våga lite mer, och jag förstår inte varför jag inte har gjort allt det här innan? Livet kan ju faktiskt vara roligt att leva och bjuder på massor av spännande erfarenheter. Så, du, börja våga det du vill! Du kommer kanske gå på några nitlotter men du vinner betydligt oftare och växer som människa och du kommer att ha så roligt under tiden. Och du, du kommer aldrig mer ångra något du inte gjorde.

Väntar inte längre. Vi fann varandra.

Jag är ju fortfarande ensambarn, det går inte att ändra på, men ett mycket mindre ensamt ensambarn. Och hur det än är kommer jag nog alltid att vara lite ensam, min ensamhet och mitt ensambarnskap kommer jag alltid att bära med mig, men jag har hittat någon som jag älskar och någon som älskar mig. Kan livet vara så mycket bättre? Mannen jag drömt om visade sig finnas! Han ser kanske inte ut som jag hade trott att han skulle göra eller är som jag har förväntat mig (men vad snygg han är och rätt mycket stämmer in på hur han är också mot vad jag hade trott och hoppats på). Hur som helst är han helt fantastisk, och jag undrar varför jag inte såg det tidigare. Han är precis så snäll, snygg, rolig, trygg, påhittig, bra på alla sätt och vis och fantastiskt underbar som man kan drömma om och jag är så glad att vi får vara en del av varandras liv.

Men igår, på P3, sändes ett program om singelskap, ensamhet och självförverkligande i Hallå P3. 30-dagars-länk finns här: http://www.sr.se/webbradio/?Type=broadcast&Id=1759002&isBlock=1

Jag lyssnade inte på hela, men det var många intressanta tankar från radiolyssnarna, en del tyckte jag var mycket kloka, annat höll jag inte med om. Men det är ju så att på lika många sätt man kan känna sig ensam, på lika många sätt kan man tycka om ensamhet, kärlek och vänskap. Och det här med ensamhet är ju oerhört personligt och alla känner sig ensamma på sitt sätt i olika situationer.

Stockholm är tydligen världens singeltätaste (och ensammaste?) stad, om man skall tro statistiken från programledaren eftersom där finns flest ensamhushåll. Men i mina ögon är inte de som bor i ensamhushåll per automatik singlar. Och bara för vi bor ensamma, och är singlar, gör det oss till ensamma? För vissa är det säkert så, för andra är det kanske tvärtom.

Men det där med frågan om vi är ensammast eller mest självförverkligade förstår jag inte. Visst kan man förverkliga sig själv i ett förhållande? Och att vi skulle ha för stora krav på våra blivande pojk- och flickvänner, det håller jag inte heller med om.

Jag har varit ensam alldeles för länge. Om jag någon gång skulle få chans på något annat än ensamhet skulle allt bara bli jobbigt.

Jag tror jag alltid att jag skall förstöra det. När det finns minsta tillstymmelse till vänskap, kärlek och närhet blir jag så jävla rädd att sabba allt. Och då blir allt konstigt. Jag blir för ivrig, jag vill att allt skall hända på en gång, så att det inte rycks ifrån mig innan jag har hunnit med att uppleva allt. Känslorna stormar och tankarna snurrar. Jag säger saker jag inte menar och visar känslor precis tvärtemot de jag känner. Munnen och kroppen lyder inte, hjärnan hinner inte med. Först när jag har sagt något hör jag hur dumt det låter, och jag känner kinderna blossa fastän det är det minsta jag vill.

Det finns stunder när jag tror att allt hopp är ute, ensamheten är jag personifierad. Det känns som om ensamheten är något jag får lära mig att leva med. Men så ibland, några enstaka gånger, får jag se små glimtar av hur livet skulle kunna vara och jag vägrar att tro att jag inte skulle vara värd samma som alla andra: vänskap, gemenskap, kärlek och samhörighet. Jag vill inte tro att jag skall vara ensam hela livet. Jag vill inte ge upp drömmen och tankarna på ett liv med mindre ensamhet.

För mig är allt annat än ensamhet okänd mark, jag trevar mig fram i ett gråsuddigt mörker och har ingen aning om hur jag ska bete mig och hitta rätt ord och handlingar. Jag känner mig emellanåt som en rymdvarelse när det gäller det sociala spelet. Jag missar undertoner och gester, kan inte läsa mellan raderna, det är som om jag har landat i ett helt nytt land med annan kultur och nytt språk. Jag begriper helt enkelt inte allt. Jag vet inte hur man skall vårda vänskap och kärlek, jag tror aldrig att jag har lärt mig det. Jag vet inte hur det fungerar, jag har bara sett det på håll. Men jag hoppas att du kan lära mig och att vi kan lära känna varandra. För jag vill ju inte vara det här ensambarnet hela livet. Jag vill ha det bra, vara lycklig i alla fall stundtals och känna gemenskap, vänskap och kärlek.

Men snälla du, ha tålamod. Att jag inte hör av mig beror inte på att jag inte vill, jag vet bara inte vad jag skall säga. Och du, låt mig säga saker fastän du tar illa upp. Skaka av dig de hårda orden och ogenomtänkta kommentarerna. Bry dig inte om min flackande blick som söker sig bort från dina ögon. Egentligen menar jag inget av det, jag vill inget hellre än att vara dig nära. Det är ju dig jag vill lära känna, jag vet bara inte hur. Så du, titta lite djupare, strunta i den svamliga och virriga ytan, för därunder någonstans finns jag, jag som har gått och väntat på det här så länge. Jag som inte kan tro att ensamheten kanske någon gång kan bytas ut mot någon annan känsla. Jag som redan innan något har börjat mår dåligt för att jag är rädd att vi aldrig kommer att lära känna varandra, jag som redan räknar med att bli sårad och har tagit ut allt i förskott.

Jag drömmer önskedrömmar istället för att leva i verkligheten för att jag är rädd att verkligheten aldrig kan bli så bra som mina drömmar. Men snälla du, motbevisa mig. Ge inte upp, kämpa på, visa mig hur jag ska vara. Lär mig hur vi ska umgås, visa mig hur man gör. Jag blir så lätt osäker, det är inte alls så jag vill vara. Jag vill vara den där självsäkra tjejen som finner mig i alla situationer och vet hur jag ska göra. Men nu är det inte så, allt som oftast har jag ingen aning om vad jag ska ta mig till. Så du, ha tålamod. Jag vill gärna tro att jag är värd det.

1.Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja, flera saker faktiskt. Och det är jag glad över. Väldigt glad. Jag har fått se mer av livet det här året.

2.Höll du några av dina nyårslöften?
Kan inte minnas att jag gav några, och om jag gjorde det har jag säkert inte lyckats hålla dem.

3.Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov

5.Vilka länder besökte du?
Sverige. Bara.

6. Är det något du saknar år 2008 som du vill ha år 2009?
Mindre ensamhet, mer lugn och välbehag.

7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?
Några stycken, ett alldeles särskilt

8. Vad var din största framgång 2008?
Att jag vid åtminstone två tillfällen gjorde saker jag egentligen var rädd för. Vilken tur!

9. Största misstaget?
Många små misstag

God jul och gott nytt år önskar jag alla er därute!

1. Blossa eller någon annan glögg?
Märket spelar faktiskt inte så stor roll. Provar gärna olika sorter, men bara traditionella smaker.

2. Hackade eller hela nötter?
Hela.

3. Adventsljusstake eller stjärna i fönstret?
Beror på hur de ser ut, men stjärnor är fint.

4. Grön eller vit mossa?
Vit, fast grönt kan vara fint också.

5. Riktig gran eller plast?
Riktig, plast är inte ett alternativ.

6. Lussekatter med eller utan saffran?
Med såklart.

7. Lussekatter med eller utan russin?
Med, men de är egentligen inte så goda.

8. Julen vill jag läsa om i…
… snor Linas svar och säger böcker, tidningar och på internet.

9. Julgröten äter jag helst med…
…sked

10. Köttbullar eller prinskorv?
Måste man välja? Köttbullar i så fall.

11. Vitt eller rött när jag dekorerar?
Både och.