Jag har missat härliga semester- och äventyrsresor, bra filmer som skall upplevas på bio; god mat på restauranger och kaféer; bra teaterföreställningar och utställningar.

Men jag inser nu att det är bättre att uppleva saker ensam än inte uppleva dem alls. Så det är det dags att ändra på nu. Det blir svårt, för mig är det väldigt onaturligt att gå på bio, teater eller utställningar; åka på semester; ge sig ut på diverse äventyr eller gå på restaurang själv. Hela tiden tror jag att folk skall stå och viska om mig bakom min rygg. ”Titta där, där går hon ensam, hon är säkert så misslyckad, ful och äcklig att ingen vill ha med henne att göra.” Rent logiskt vet jag ju att det inte är så, folk har så fullt upp med sig själva att de inte lägger märke till mig, men vi vet ju hur svårt det är för en del av hjärnan att övertala en annan del.

Så, har ni några tips om vad som bör upplevas i Sverige är det bara att kommentera och tipsa mig om vad jag bör hitta på såhär i semestertider.

Jag vet att det egentligen inte är dig jag saknar. För det känner jag dig för lite. Vi hann ju aldrig lära känna varandra riktigt. Nej, det är inte dig jag saknar i första hand, utan det du representerar: möjligheten till kärlek och lycka; chansen att få vara med om något underbart, vidunderligt och fantastiskt; och att få lära känna en ny människa. Hjärnan har bara lite besvär, eller faktiskt riktigt stora bekymmer, med att berätta om för hjärtat vad den vet; att det är dags att ge upp nu. Jag kan inte sakna dig. Jag kan inte sakna något jag aldrig har haft. Hjärnan vet vad det är jag saknar.

Det är tanken på någon som dig jag saknar. Det råkade bli så att du fanns till hands när jag behövde ett ansikte på mina drömmar och därför knep du en plats i mitt hjärta. Det började med att du kikade in mellan plankorna, sedan tog du dig in på ståplats och nu slutligen har du en maffig balkongplats med utsikt över hela mitt hjärta.

Innerst inne vet jag nog att det aldrig skulle bli vi, och luftslottet jag har byggt upp kring dig är alldeles säkert inte överensstämmande med verkligheten. Du är säkert inte den person jag har byggt upp. Men jag behöver tro och drömma om hur livet skulle kunna vara. Och då behöver jag se mig tillsammans med någon. Hoppet är det sista som lämnar människan. Och jag hoppas så in i helvete att jag någon gång ska få uppleva den riktiga kärleken. Det får gärna visa sig att du är Han. Han med stort H.

Så fel jag hade, nu är det än värre. Jag vill ha dig tillbaka i mitt liv, även om jag aldrig kan få dig och även om det aldrig blir vi. Att inte få skymta dig, inte få prata med dig eller titta in i dina varma blå ögon gör mig förstörd. Det värker i själen och jag undrar var det aldrig blir min tur, varför kan aldrig jag få hitta kärleken eller vänskapen? För även om jag nu förstår, men inte vill inse, att vi aldrig blir något kärlekspar, kanske vi ändå skulle ha kunnat vara vänner.

Snälla du, kom tillbaka i mitt liv. Jag saknar dig. Hjälp mig läka och gå vidare. Ovissheten gör ont.

Men jag måste säga att jag har lite svårt för det här. För mig känns det ganska surrealistiskt att sitta där och bläddra bland killar, läsa deras profiler och avgöra om han skulle kunna vara något för mig eller inte. Det är ju inte så jag vill bli bedömd, avvisad eller inte. Jag vill ju bli bedömd utifrån hur jag ÄR, inte vad jag skriver.

Jag tror att ett ensambarn ofta fortsätter att vara ensamt livet igenom. Ensamhet är något som, jag mer och mer har märkt av, har speglat, och speglar mitt liv. Jag vet också att det kommer vara en del av mitt liv framgent. Ensamheten kommer alltid att finnas med mig. På gott och ont. Ibland gör det så ont att lungorna krymper åt och hjärtat brister. Andra dagar kan det vara ganska skönt att vara ensam. Men majoriteten av dagarna önskar jag mig mindre ensam. Jag saknar någon att dela mig själv med.

Under min uppväxt kan jag inte påminna mig om att jag någonsin saknade en bror eller syster. För mig har det varit lika självklart att inte ha något syskon som det är självklart för någon annan att det alltid har funnits ett syskon med i livet. Vi har aldrig vetat något annat, och det vi är uppvuxna med är det vi är vana vid. Det är först nu, i vuxen ålder, som jag saknar ett syskon. Jag saknar någon som man kan umgås med och dela tankar med, någon som alltid funnits med i ens liv och någon som alltid kommer att finnas där. Jag saknar tryggheten i att veta att det alltid finns någon där. En vän, hur god hon eller han än är, kan man “göra slut” med. Men en bror eller syster finns alltid i ditt liv, även om ni är osams och bråkar. Ditt syskon finns alltid där. Det är såklart inte alltid så, det finns undantag, men tanken är i alla fall att det ska vara så.

Det finns ju saker man inte vill prata med vem som helst om. Som att du inte vill prata kärleksfrågor med en avlägsen bekant eller arbetskollega. Självklart har jag saker jag skulle vilja diskutera med någon närstående som har varit med länge men som jag inte vill prata med mina föräldrar om. Jag vill inte berätta att jag känner mig rådvill inför framtiden; hur jag skall klara av att ta hand om allt den dagen de inte längre finns kvar i livet längre eller hur jag skall klara mig utan dem? Jag vill inte prata om min ensamhet och det faktum att jag inte har någon i mitt liv att dela mina innersta tankar med. Men, hade jag en syster eller bror inbillar jag mig att mitt liv skulle vara lite lättare, jag skulle ha en större familj och vara lite mindre ensam. För faktiskt är det så att det är ensamheten som tär värst, att veta att det faktiskt inte är så många utöver mina två föräldrar som verkligen bryr sig om mig och känner mig. Det, och det faktum att jag en dag kommer att vara helt ensam kvar i vår familj är jobbigt. Riktigt jobbigt.

Men de gör det för varandra, för skulle de inte göra det skulle det göra ännu ondare. Det skulle inte gå att vara utan den andra. De kan inte leva utan varandra. Jag ser på de människorna och ser att de har hittat rätt i livet trots motgångar och hinder på vägen. För dem är kärleken evig och det enda rätta. De vet att allt löser sig till slut, bara de har varandra blir det väl. De lever tillsammans och för varandra. För utan sin man eller kvinna är de ingenting, tomma.

Jag ser säkerheten, vissheten och tryggheten hos dem. De är starka. Jag unnar alla i världen att få hitta den riktiga och sanna kärleken och vill själv få uppleva den.

En vacker dag? När kommer den då? Just nu är dagarna inte alls vackra. Och tänk om det aldrig blir en vacker dag? Tänk om alla dagar kommer att vara novembersmutsgrå och fyllda av ensamhet? Tänk om jag faktiskt kommer att vara ensam för alltid, för resten av mitt liv?

Vad ska jag göra då? Hur ska jag klara det?

Jag kunde inte låta bli, även de dagar jag egentligen visste bättre än att prata med honom. Jag visste ju precis hur dåligt jag skulle må efteråt. Jag visste att jag skulle längta men aldrig få något gensvar, jag visste att jag skulle drömma drömmar som aldrig skulle falla in. Ändå kunde jag inte låta bli. Det var något med honom, något extra, något som lockade. Han var, och är, som en drog för mig. Jag vet att det inte är bra för mig, ändå kan jag inte låta bli. Att hoppas, att längta och att drömma.

Något annat det har skrivits mycket om på senare tid är singelträffar och singelresor. Festivaler och singelkvällar. Nästan överallt står det “för dig över 40″. Varför? Varför är inte vi yngre välkomna? Nu tror jag ju inte att jag skulle bli portad om jag ville gå dit, men jag vill möta människor i min egen ålder. Inte bara, för såklart tror jag att både vänskap och kärlek klarar många gränser, men ofta känner man sig mer bekväm med folk i sin egen ålder. Vi har ungefär samma referensramar och befinner oss ofta på ungefär samma ställe i livet.

Men varför är “åldersgränsen” så hög? Inte kan jag vara ensam om att inte vara ungdom men ännu inte känna mig vuxen och vilja träffa nya människor? Och kanske hitta en ny vän eller rent av kärleken? Inte kan jag vara ensam om att inte trivas på krogen och tycka det är lättare att lära känna personer under andra omständigheter? Vi måste vara fler som har tröttnat på nattklubbar och uteliv, rent av känner oss för gamla för det. Jag har tröttnat på krogen, och tror faktiskt inte att det är där jag kommer träffa mannen i mitt liv där.

Vad finns det för alternativ för oss ensammingar som inte fattar grejen med Spray Date, tycker nattklubbar är jobbiga att vistas på och som är för unga för singelfestivalerna?